JEJMS

vill inte säga varför.

Jag promenar med Mio varje dag. När jag gör det lyssnar jag. Inte på musik, jag lyssnar på pod när jag går med Mio. Jag har automatisk hämtning på fyra olika poddar. Den fjärde lyssnar jag bara på när jag lyssnat ikapp på de andra tre. Alex och Sigges däremot prioriterar jag. Idag lyssnade jag. Det avsnitt jag lyssnade på idag var verkligen jättebra. Jag skrattade och jag grät. Inte så att jag bölade men jag blev tårig. Jag blev tårig under ett inslag som Alex gjort till Sigge. Alex hade bett en rad människor som känner Sigge, nära eller inte och bett dom att säga några ord om Sigge som om han vore död. Det var fint. Det var fint och Sigge var uppenbart tårig. Det fina insprirerade mig att skriva om de bästa människorna i mitt liv. Jag ska inte göra det. Jag ska inte göra det för att dom är för "många" och jag vill inte göra det halvdant. Jag låter därför bli. Men det finns mycket jag skulle kunna säga om er alla, som jag vill ha sagt innan vi skiljs åt.

 

Jag har under min lediga vecka tittat på en serie. Serien heter Leftovers och den är en av de bästa, om inte den bästa serien jag har sett. Den är djup vilket passar min sinnestämning. Jag har inte så mycket ytliga tankar i mig under den fas jag befinner mig i, på gott och på ont. Utöver djupet i Leftovers är det ett exceptionellt skådespeleri och för att inte prata om musiken. Musik läggs på som förstärker det som händer i serien men som också beskriver det som händer. Det finns en liten pianoslinga som används genomgående i serien. Pianoslingan läggs på vid alla dramatiska scener. Extroverta eller introverta. Slingan är simpel men stark, den berör. Om mitt liv vore en serie skulle jag vilja ha just den slingan i alla lägen som jag upplever livet som omvälvande.

 

https://www.youtube.com/watch?v=DQTgEdghAOA

Jag har fått ett nytt uppdrag, ett uppdrag som bara jag har. Ett uppdrag som jag ska göra tillsammans med föreståndare och psykolog. Och ja, jag känner mig lite häftig och stolt. 

Uppdraget i kombination med turbulens i mina vanliga uppgifter har resulterat i att jag på 4 dygn sovit totalt ca 14 timmar. En utvilad Jessica brukar ha ungefär 9 timmar i ryggen. På 4 lediga dygn hade jag alltså skrapat ihop minst 36 timmar. Japp, do the math, jag är inte i mitt fräschaste skick..

MEN i detta nu har jag fått möjlighet att bara ligga på soffan och softa lite. Jag har ingen stress i kroppen för jag har en unge hos mig men hen ville softa på sitt rum. - Okej då! 

Avslappnat tillstånd, ljuva ljuva tillstånd.

Jag har haft en bra dag. Kännt mig lite frisk i själen. Jag går på jobb imorgon och det känns kul. Schemat är fyllt med fina kollegisar hela veckan. 

Förra jobbveckan åkte vi pulka. Jag skrattade så tårarna sprutade. Jag skrattade inte så länge och så mycket under de 3 veckorna jag hade ledigt i jul. Missförstå mig inte, jag hade en jättefin ledighet. Poängen är att mitt jobb är högt och lågt, och topparna är så höga så de är oförglömliga. Därav är jag ännu kvar på mitt jobb. För vissa dagar ÄR det världens bästa jobb. 

Hursomhelst idag har jag mått bra. Det var mysigt att komma till Näs. Jag har använt mamma som bollplank kring mina närmsta planer i livet. Mamman - världens bästa bollplank! 

Solen skiner och även om den inte är här kan man ana löftet om en vår. 

Såå, jag är inne i en av mina tyngre tider i livet. Många dagar kräver en del arbete för att i slutet få kallas bra. Men så ibland bara är dagen det, bra. 

- jag åt en kanelbulle större än K2 

Ja, sånna uttalanden.. Men dessvärre toppar ångest mitt vokabulär för att jag har en hel del av den varan. Min ångest skenar. Den kommer oftare och den växer sig starkare. 

Eftersom jag inte lyckas skaka av mig den har jag utvecklat en skam över den. Jag skäms för min ångest. Så den senaste tiden har jag börjat ljuga om den. Säger att den inte finns dagar som den närvarar i allra högsta grad. Jag räknar efter när jag senast pratade om den och ljuger bort den några gånger. Bekräftar den när det känns socialt lämpligt och sen ljuger jag bort den ett tag till. 

Jag tror inte att någon annan orkar med min ångest mer än vad jag själv gör. Så jag förnekar den. 

Jag är rädd, jätte, jätterädd. Rädd för att andra ska få reda på det jag vet om mig själv. När jag är ensam för länge eskalerar min ångest, tar över. Jag får svårt att andas. Det känns som att lungorna sluter sig och ger mig typ 7% att använda. Andetagen blir korta och hetsiga. Inandningen tar stopp vid axlarna. När jag inte varit ensam på för länge händer samma sak. Det känns som att jag tappar masken. Jag blir vresig lättretlig och väldigt trött. 

Trött är jag mest hela tiden väldigt, väldigt trött. 

Jag är 28 år, kvinna, bor på Gotland, fast anställning. Jobbar med människor, utsatta människor som behöver kvalificerat och mer stöd än andra. Jag sliter även med mitt eget. Existensiella frågor försöker jag undvika. Tänker mest på min faktiska existens och vad jag kan och bör göra med den. Söker lyckan som alla andra helt enkelt. Jag vill koncentrera mig på detta men störs hela tiden av omvärlden. 

Jag är så TRÖT T på främlingsfientlighet, rasimsm och öppen diskriminering. Sluta! 

Tänker du inte sluta får du jävlarimig resa dig upp och stå för dina åsikter för vad de faktiskt är! Du är främlingsfientlig OCH rasist! Svin...

Jag rapporterar innehåll på Facebook för glatta livet, men inget tycks gå emot FB:s "gemenskapsregler". Skitsnack! Det finns ingen gemenskap i den skiten, det är ett "vi och dom" rätt igenom. 

ALLA mina vänner, familj, kollegor, bekanta, ALLA är födda på samma plats så det är lugnt... JORDEN! 

Ofta skriver jag om ganska deppiga tankar. Det är inte så att det är allt som är jag. Poängen är att jag i regel inte skyltar med dom tankarna ute i verkligheten (förutsatt att här är en låtsasvärld..). I och med det är det ganska skönt att ventilera det jobbiga, tråkiga och ledsamma här. Sorry för det. 

Rent mentalt har jag haft ett ganska hårt halvår. Det börjar krypa i mig att jag inte vill leva själv i resten av mitt liv. Samtidigt är jag livrädd för att bli lämnad, dumpad. Jag trodde att min evighets-expanderade rädsla för att bli sårad stod i vägen för mig. Sen började jag känna mig osynlig. Fastfrusen i den berömda friend-zon:en. Där kom tvivlen. Tvivlen på mig själv. Är jag ful? Är jag tjock? Är jag tråkig? Är jag störig? Är jag oattraktiv? Tvivel blev en övertygelse. Nu vet jag varken ut eller in. Jag är så jävla säker på delar av mig själv. Värderingar, målsättningar och sånt. Å andra sidan är jag så satans osäker i mig själv.  

Jag vet bokstavligt talat att gräset INTE är grönare någonstans. Mina vänner med barn mår inte bättre än jag. Mina vänner i en relation mår inte bättre än jag. Mina vänner som har hus mår inte bättre än jag. Mina vänner med samtliga ovanstående attribut mår inte bättre än jag. (Jag säger inte att de mår sämre heller). Det är inte så att allt skulle ordna sig om Han (inte Gud alltså) fann mig, tog mig med storm och övertygade mig om att jag är så jävla fin. - Men det finns ju alltid en prioriteringslista på huvudbrys.. 

/ Jessica Anne Lydia *tjockfetful* 

Inget har nånsin varit så lägligt som den här semestern. Sällan har jag varit så omotiverad till mitt arbete. Förra veckan var det midsommar den var inte perfekt men jajja finns den?? Den perfekta midsommarn. Jag kom i alla fall ur den med en gnutta hopp inför sommaren - läs semestern. Det blir säkert både kul och gött. Ska bara ta mig igenom de här 113 timmarna först... 

Dagens tips! Tycker du det är fult med en hudfärgad tröja, tänk då hur det skulle vara att ha tröjfärgad hud! 

Igår gjorde jag nåt för första gången i mitt liv. Det var läskigt och konstigt men värt tror jag. Jag gick till en psykolog. Var lite skakad hela dagen sen. Märkligt hur känslor som jag lätt bara kan undanhålla för andra bara rinner ut sådär oväntat. 

Hej då

Att analysera betyder att man plockar isär och bryter ner något. Detta för att se närmre på hur det fungerar och varför. En analys ska inte, men blir ofta förväxlad med en syntes. En syntes är just raka motsatsen, man sätter samman och lägger ihop för att se helheten. För det mesta är förväxlingen bara rent begreppsmässig, ett ord som hamnat på fel plats och det är ju EGENTLIGEN ganska världsligt *jag skulle aldrig haka upp mig på något så menlöst som en felsägning eller så..*

 

Vad jag vill komma till är att för inte så länge sen tog en diskussion några nära vänner emellan en ganska dramtisk vändning. Alkohol var inblandat och det hela kunde ha gått ganska snett enligt min analys (eller..? är det en syntes?). Men jag hoppas och tror att det som berördes behövde få komma fram och i slutändan tycker jag ändå att det kom fram på ett bra sätt. Jag tror att de fyra vännerna i detta utvecklades som individer och att deras relation sinsemellan utvecklades och fördjupades. 

 

Allting är rörligt och relativt inklusive vänskap. Relationen mellan människor är inte vad den var förr och kommer inte att förbli vad den är nu. Men med en gnutta respekt och lite annat smått och gott kan länken mellan människorna bestå även om den konstant ändrar färg och form.