De säger att den sjuke bara har en önskan men den friske har flera tusen. Men när man tassar runt med en dånande skallvärk är man lite för frisk för att lägga allt fokus på just en sådan önskan, dock lite för sjuk för att bara tränga undan smärtan och traggla som om inget. Man lägger märke till och förstorar allt negativt. Skulle tippa att man till och med vänder likgiltigt och positivt till just negativt.

Jag hatar tomma ord. Ord som faktiskt inte är nåt annat än ord. Som en muta, till den som får höra orden även om det kanske bara är dig själv. En luftcheck. Och det kryllar av dom. Hur mycket tal och konversation skulle utbytas mot tystnad om tomma ord inte fanns?