JEJMS

Ofta skriver jag om ganska deppiga tankar. Det är inte så att det är allt som är jag. Poängen är att jag i regel inte skyltar med dom tankarna ute i verkligheten (förutsatt att här är en låtsasvärld..). I och med det är det ganska skönt att ventilera det jobbiga, tråkiga och ledsamma här. Sorry för det. 

Rent mentalt har jag haft ett ganska hårt halvår. Det börjar krypa i mig att jag inte vill leva själv i resten av mitt liv. Samtidigt är jag livrädd för att bli lämnad, dumpad. Jag trodde att min evighets-expanderade rädsla för att bli sårad stod i vägen för mig. Sen började jag känna mig osynlig. Fastfrusen i den berömda friend-zon:en. Där kom tvivlen. Tvivlen på mig själv. Är jag ful? Är jag tjock? Är jag tråkig? Är jag störig? Är jag oattraktiv? Tvivel blev en övertygelse. Nu vet jag varken ut eller in. Jag är så jävla säker på delar av mig själv. Värderingar, målsättningar och sånt. Å andra sidan är jag så satans osäker i mig själv.  

Jag vet bokstavligt talat att gräset INTE är grönare någonstans. Mina vänner med barn mår inte bättre än jag. Mina vänner i en relation mår inte bättre än jag. Mina vänner som har hus mår inte bättre än jag. Mina vänner med samtliga ovanstående attribut mår inte bättre än jag. (Jag säger inte att de mår sämre heller). Det är inte så att allt skulle ordna sig om Han (inte Gud alltså) fann mig, tog mig med storm och övertygade mig om att jag är så jävla fin. - Men det finns ju alltid en prioriteringslista på huvudbrys.. 

/ Jessica Anne Lydia *tjockfetful*