JEJMS

Vad det är för en jäva skitvärld vi lever i?! Det kan man undra och jag har inget svar. Tycker inte heller att nån annan verkar ha ett svar. Varför är människan konstruerad att bero på närhet, närhet och ömhet över föda. Vad är det för mening med det när allt är så skört? Någon sa att när en människa går bort sörjer ungefär 300 andra människor dennes bortgång. Det visar på att det är få förunnat ett liv utan förlust och sorg, var finns hoppet i det?? Jag tror inte på Gud, men jag hoppas och tror nog innerst inne att Sarah har det bra. Sarahs mamma citerade Mary Elisabeth Frye på svenska, det är fina rader innehållande en gnutta hopp.

 

Det finns inga genvägar i livet.

Smärtan måste kännas. Alternativet är mycket värre.

Det är det som gör oss unika, vackra. Det som gör oss värdiga.

Men smärtan kompanjerar med hopp, någonstans mellan vånda och optimism.

Du är mänsklig, Du lever.

Det är det vi har...

Efficacy ska inte förväxlas med efficiency, det sistnämna är engelska för effektivitet. Self-efficacy är ett kognitivt begrepp som syftar till den tron en människa har till sin egen förmåga. Min har varit nertrampad i botten och jag har vetat om det. Vetskapen om att känslan att något går eller gått åt helvete kan vara vara totalt orelevant, men den känns ju äkta..! Terminens första salstenta kändes inte så illa, jag gick ut därifrån med känslan av att jag gjort det igen. Räddat min egen röv trots obeskrivlig lathet, och löjligt låg förberedelse. Det var inte så. Jag blev underkänd på den tentan, 1,5 poäng ifrån godkäntnivån. Det nederlaget krossade allt vad self-efficacy jag hade. Idag lades resultaten ut från kurs nummer två denna termin. Jag bröt ihop efter den tentan. Trodde att det var över. Jag kommer aldrig klara av mina universitetsstudier. Jag har fått ett B på den tentan. E är godkänt, A är toppbetyg, jag fick ett B. Jag är så lättad samtidigt som jag är så förfärad över min egen missbedömning att jag inte vet om jag ska skratta eller gråta. Psykologi är hemskt! Det är förfärligt att sakta samla på sig kunskap som man sedan analyserar sig själv med. Fyfaan.

CENSUR, CENSUR, CENSUR, CENSUR, CENSUR, CENSUR, CENSUR, CENSUR, CENSUR, CENSUR, CENSUR, CENSUR, CENSUR, CENSUR, CENSUR, CENSUR, CENSUR, CENSUR, CENSUR, CENSUR, CENSUR, CENSUR, CENSUR, CENSUR, CENSUR, CENSUR, CENSUR, CENSUR, CENSUR, CENSUR, CENSUR, CENSUR, CENSUR, CENSUR, CENSUR, CENSUR, CENSUR, CENSUR, CENSUR, CENSUR, CENSUR, CENSUR, CENSUR, CENSUR, CENSUR, CENSUR, CENSUR, CENSUR, CENSUR, CENSUR, CENSUR, CENSUR, CENSUR, CENSUR, CENSUR, CENSUR, CENSUR, CENSUR, CENSUR, CENSUR, CENSUR, CENSUR, CENSUR, CENSUR, CENSUR, CENSUR, CENSUR, CENSUR, CENSUR, CENSUR, CENSUR, CENSUR, CENSUR, CENSUR, CENSUR, CENSUR, CENSUR, CENSUR, CENSUR, CENSUR, CENSUR, CENSUR, CENSUR, CENSUR, CENSUR, CENSUR, CENSUR, CENSUR, CENSUR, CENSUR, CENSUR, CENSUR, CENSUR, CENSUR, CENSUR, CENSUR, CENSUR, CENSUR, CENSUR, CENSUR, CENSUR, CENSUR, CENSUR, CENSUR, CENSUR, CENSUR, CENSUR, CENSUR, CENSUR, CENSUR, CENSUR, CENSUR, CENSUR, CENSUR, CENSUR, CENSUR, CENSUR, CENSUR, CENSUR, CENSUR, CENSUR, CENSUR, CENSUR, CENSUR, CENSUR, CENSUR, CENSUR, CENSUR, CENSUR, CENSUR, CENSUR, CENSUR, CENSUR, CENSUR, CENSUR, CENSUR, CENSUR, CENSUR, CENSUR, CENSUR, CENSUR, CENSUR, CENSUR, CENSUR, CENSUR, CENSUR, CENSUR, CENSUR, CENSUR, CENSUR, CENSUR, CENSUR, CENSUR, CENSUR, CENSUR, CENSUR, CENSUR, CENSUR, CENSUR, CENSUR, CENSUR, CENSUR, CENSUR, CENSUR, CENSUR, CENSUR, CENSUR, CENSUR, CENSUR, CENSUR, CENSUR, CENSUR, CENSUR, CENSUR, CENSUR, CENSUR, CENSUR, CENSUR, CENSUR, CENSUR, CENSUR, CENSUR, CENSUR, CENSUR, CENSUR, CENSUR, CENSUR, CENSUR, CENSUR, CENSUR, CENSUR, CENSUR, CENSUR, CENSUR, CENSUR, CENSUR, CENSUR, CENSUR, CENSUR, CENSUR, CENSUR, CENSUR, CENSUR, CENSUR, CENSUR, CENSUR, CENSUR, CENSUR, CENSUR, CENSUR, CENSUR, CENSUR, CENSUR, CENSUR, CENSUR, CENSUR, CENSUR, CENSUR, CENSUR, CENSUR, CENSUR, CENSUR, CENSUR, CENSUR, CENSUR, CENSUR, CENSUR, CENSUR, CENSUR, CENSUR, CENSUR, CENSUR, CENSUR, CENSUR, CENSUR, CENSUR, CENSUR, CENSUR, CENSUR, CENSUR, CENSUR, CENSUR, CENSUR, CENSUR, CENSUR, CENSUR, CENSUR, CENSUR, CENSUR, CENSUR, CENSUR, CENSUR, CENSUR, CENSUR, CENSUR, CENSUR, CENSUR, CENSUR, CENSUR, CENSUR, CENSUR, CENSUR, CENSUR, CENSUR, CENSUR, CENSUR, CENSUR, CENSUR, CENSUR, CENSUR, CENSUR, CENSUR, CENSUR, CENSUR, CENSUR, CENSUR, CENSUR, CENSUR, CENSUR, CENSUR, CENSUR, CENSUR, CENSUR, CENSUR, CENSUR, CENSUR, CENSUR, CENSUR, CENSUR, CENSUR, CENSUR, CENSUR, CENSUR, CENSUR, CENSUR, CENSUR, CENSUR, CENSUR, CENSUR, CENSUR, CENSUR, CENSUR, CENSUR, CENSUR, CENSUR, CENSUR, CENSUR, CENSUR, CENSUR, CENSUR, CENSUR, CENSUR, CENSUR, CENSUR, CENSUR, CENSUR, CENSUR, CENSUR, CENSUR, CENSUR, CENSUR, CENSUR, CENSUR, CENSUR, CENSUR, CENSUR, CENSUR, CENSUR, CENSUR, CENSUR, CENSUR, CENSUR, CENSUR, CENSUR, CENSUR, CENSUR, CENSUR, CENSUR, CENSUR, CENSUR, CENSUR, CENSUR, CENSUR, CENSUR, CENSUR, CENSUR, CENSUR, CENSUR, CENSUR, CENSUR, CENSUR, CENSUR.

"Show some humanity" det brukar dom säga. Men asså vad är det för ljugbluff? Visa lite mänsklighet. Människan är ju inte så jävla rolig heller. Människan är just aldrig lagom. Antingen tycker man att det är mest synd om en själv i hela vida världen. Ingen tycks ha det riktigt så illa. Eller så är man bara fullkomligt perfekt, fulländad lixom. Personligen känner jag av båda varianter i något slags flexibelt schema..

 

I och för sig kanske de syftar mer på termen medmänsklighet. Visa lite medmänsklighet. Försök att vara en god medmänniska. Ja, att vara människa och medmänniska är ju en jävvvla skillnad. Jaja, men då löste jag det själv, för högt IQ för mina egna resonomang. Ja, jag är ju för jävla perfekt!

 NEJ! Det här är jag när jag säger Nej. Sluta vänta på framtiden...

 

Det här är livet,

det är kort och det är långt,

vedervärdigt och underbart

och ingen av oss kommer ur det levande

 

Man är alltid summan av sina egna erfarenheter.

Usch, jag mår så illa. Jag gråter just inte längre vilket känns jobbigt. Störtlöjligt för jag bönade och bad ut i tomma intet för att tårarna skulle sluta rinna, att dom skulle få ett slut. Det verkar ha skett men jag är inte nöjd för det. Känns som att någon försöker säga att det är dags att gå vidare. Bli lite normal igen. Bete dig som folk. Jag vill inte. Jag vill inte förklara för hela världen. Jag vill slippa. Önskar jag kunde skicka ett pm till världen och så behöver man inte ställa några frågor på det. Fast när ingen ställer frågor känns det inte heller bra. Då känner jag mig osynlig, som ett spöke utan tillhörighet. Jag vill se min framtid, jag vill se vad som väntar, allting känns så ovisst. Allting är så ovisst.

 

Tsunami. I tanken har jag kommit att kalla tumultet den senaste tiden för tsunamin. Ta gröten. Jag har återgått till min morgongröt, 1 dl havregryn, 2 dl vatten serveras med kanel russin och mjölk. Enkelt, billigt, mättande och faktiskt ganska gott. Det får oxå en smörgås att kännas väldigt lyxig. Jag började med min morgongröt på måndagen förra veckan. På torsdagen svepte tsunamin över mig och kvar blev jag, jag och så gröten.

 

Efter tsunamin har det blivit mycket bilkörning, fram och tillbaka, fram och tillbaka. Det har varit skönt. I bilen har jag maxat musiken så det vibrerar i hela kroppen och skrikit med. Inte sjungit, utan skrikit. Det har varit... förlösande är nog ordet.

 

Jag slutar aldrig att förvånas över vilka fullständigt underbara människor jag omringas av. Människor som öppnar sina famnar och sina hjärtan och bara finns. En personlig liten räddningstjänst. Orden känns som formaliteter, det är den blotta närvaron som berör. Varje dag har jag vaknat och tänkt: "Idag känns det nog bättre. Ja det här blir nog bra till slut. Det värsta är nog över". Och så kommer ett sms från någon fin och ringarna på vattnet sköljer över mig. Det onda, det som värker, det som skapar kväljningar, kramper fast ändå ett konstant molande obehag, inuti. Det är inget ont har jag märkt det är... förlösande. De där sms:n har blivit mina biljetter på att det är okej. Det är okej att våndas, att må skit och att sluta säga "jo det är bra".

 

Idag. Idag har varit helt sjukt ojämn. Men det känns som att någonstans på vägen förbyttes dagen från helvetet till en bättre dag. Det är inte dagarna som går som är livet, det är dagarna vi minns... ;)

... när allt som en gång var sanning inte längre erkänns någon existens. När omgivningingen upplevs som ett suddigt universum. Rymd. När inte andningen längre känns som en automatisk funktion som kan kopplas bort från ditt direkta medvetande. När koncentration känns lika uppnåeligt som att gå på vatten. När jag, hemma och mitt inte längre verkar finnas. När en värk i bröstet växer sig starkare och starkare för varje vaken minut. En känsla av att dödens hand tagit ett stadigt grepp om hjärtmuskulaturen. När minuter, timmar, sysslor och tankar delas upp i före och efter.

 

Jag känner mig som mammas vindruvsranka. Miserabel till utseendet med uppsyn av hopplöshet, på väg in till slutstation, livets ände. Fast det är ju inte så. Det handlar egentligen bara om mörkrets omfamning. Nattens inbrott. Sömn och vila för att till våren och sommaren åter blomma ut i hoppfullt och fruktgivande liv. Hoppas det gäller mig också. Hoppas det blir en tidig "vår".