Svaghet eller styrka? Exceptionellt svårt att avgöra. Något är annorlunda. Något jag stod fast vid för en period sedan. Trodde det var en feltolkning, men så var inte fallet. Man kan inte annat än hoppas att det finns nåt. Något annat än valet mellan pest eller kolera.
16.17, himlen är grå men trots allt ljusare än få.
Tillslut gav jag upp, ångesten kom och växte. Paniken närmade sig och förfallet av boningen kallad jag, blev allt för grav. Hunden åt laddare, hunden åt kajal, pudret tog slut, rougen med. Håret förbyttes mot något risigt. Bilen fick nya småfel som kan få en kvinna med en dålig dag att pressas nära tårarna. Jag gav upp, jag tror att detta gett mig någon slags motivation att stå ut en omgång till. Det blir nog bra, med rätt inställning blir det säkert kul.
Nu ska jag skriva ett mejl till arbetsförmedlingen (vi kallar oss arbetsförmedlare men vi förmedlar mest bara skitsnack) och meddela att jag inte är i behov att deras äckliga tjänster längre.
Åååååh! Om det finns en högre makt, eller om karma är på riktigt så är det nån jävel som har nåt emot mig.. Min bil verkar dö långsamt. I somras tappade jag bort en nyckel, jag mindes varför jag använt just den nyckeln när jag tog min andra och märkte att bilen inte går att låsa upp från förarsidan. Jaja det kan man väl leva med. Något jag lärt mig den svåra vägen är att bilen under vinterhalvåret blir sur om man inte gasar ur den ordentligt. Ett kärringstopp när man backar ut från sin parkering kan med andra ord vara förödande. MEN NU! Nu har bilfan blivit nästintill omöjlig att starta då den gamla skitnyckeln knappt vill går runt i tändningen.. Hur kul är det då när man är inne på en parkering i stan, bestämmer sig för att vända bilen och ta den där parkeringen man just körde förbi. Mitt i alltihop får man motorstopp och där står man och blockar hela skiten medan man febrilt försöker få runt tändningen, när man väl får det har man glömt att plattan måste ner i mattan så skiten inte surnar. Och nu regnar det oxå.
Tänk alla nassar därute som mer eller mindre lever på att blogga. Tänk om det vore så enkelt som att jag skulle ta upp den där idén vi hade om en reklamblogg. Vi skulle recensera tv-reklam. Isf skulle jag rosa comhem-reklamerna i skyarna. Katten som gapar över de billiga priserna, parodierna på youtube-klipp och framgångsrika tv-såpor. Ica-reklamen är ju en given klassiker. Ipren-reklamen är hemsk och bara att se den ger mig huvudvärk. Mmm jo, tänk om man kunde leva på att vara bloggare..
Har just tvättat färdigt, äntligen! Hade lite oflyt och lyckades komma ner samtidigt som tanten i lägenheten under. Hon är en riktig svidkärring för att vara ärlig. När vi skaffade Mio gick vi ner och ringde på hos henne. Varnade för att hon skäller när man lämnar henne ensam men att vi gör vårt bästa för att få det ur henne. I tvättstugan tar hon upp det:
Tant: Hur är det med er hund egentligen?
Jag: Jo tack det är bara bra.
Tant: Jag har inte hört nåt på länge..
Jag: Nej, som jag utlovade så har vi tränat bort hennes skällande när hon lämnas ensam.
Tant: Jaja så bra. Ja då är det bara att du går så hårt som stör mig nu då.
Jag: Mmm, men lite får man faktiskt tåla när man bor i en lägenhet!
Tant: Jo det är min granne som klagar så hemskt bara.
Jag: Jaha? Är han så känslig?
Svidkärrningen verkade inte vara intresserad av att småprata mer med mig efter det.
