Har just skickat en laboration och en tentamen för bedömning. Sista tentamen i sista kursen på sista terminen av läsåret. Det blev inte bra. Jag skäms rent ut sagt för det jag just skickade in men tänkte det var bättre än att inte skicka in något alls. Godkänt tror jag inte att det blir. Men det här är mitt försvarstal. I höstas när läsåret drog igång var jag inte alls motiverad. Inte det minsta. Självdisciplin är inte riktigt min grej med det här läsåret gick jag in med motvind och uppförsbacke kändes det som. Till saken hör är att det inte blev bättre i takt med terminen. Vinden tilltog och blev storm, uppförsbacken växte till f-ing Mount Everest eller nåt. Men jag tuggade på så gott jag kunde. Ja, mina betyg och resultat bekräftar mina motgångar, de är inte sopdåliga men jag ÄR egentligen bättre. Jag tänker inte gräva ner mig för vad som hände de här sista veckorna, jag tänker klappa mig själv på axeln för att den sammantagna skadan faktiskt inte blev värre än så här. Jag kanske får klura på en omtenta under sommaren, må så vara. Jag har kursare med flera omtentor att klura på under sommaren. Kursare som inte alls beabetat en jävla livskris under läsåret som gått. Jag är stark. Jag är stark för att jag vågar. Jag vågar vara arg. Jag vågar vara ledsen. JAG VÅGAR VARA GLAD.
Satan. Den onde. Den fule. Lucifer. Djävulen. Svinet. Idioten. Aldrig har nerslaget på tangenterna varit så kraftfullt. Imbicillen. Tsunamin. Voldemort. Djävulen. När bara två alternativ är rimliga. När det ena är lika med Djävulen. När det andra är lika med Satan. När det ena är lika med Cancer. När det andra är lika med en annan form av Cancer. När det ena är lika med undergång. När det andra är lika med domedag. Altruism är osanning, lögn, ett påhitt, eller åtminstone jävligt, jävla sällsynt! Typ utrotningshotat. Far åt helvete.
I helgen konstaterade jag att det råder skobrist i min garderob. Ska jag iväg en kväll som troligtvis kommer vara en lång kväll med risk för promenad hem då jag har en tendens att ALLTID vara för snål för taxi när man bara ska hem. Ingen brådska liksom.. Då vill jag ha skor som:
1. Är bekväma att gå i.
2. Passar någorlunda till övriga kroppstäckande textilier.
3. Har någon form av klack. (Benen är stabbiga nog som det är, en klack skadar inte. Det är även en fördel att inte bli förbisedd av vänner och bekanta för att man är en decimeter under deras synfält).
I min garderob fanns tre par skor som lyckades ta sig förbi mina kriterier. Två par gick bort för att de var för "vintriga". Det tredje paret som jag då valde är chockrosa, jag fick alltså anpassa övriga kroppstäckande textilier efter mitt enda par skor som kändes lämpliga för en somrig kväll i Visby. Så nu surfar jag runt så jag kan bli av med den skatteåtbäring som inom en snar framtid ramlar in på kontot. Nu till mitt problem. Jag har hittat två par som jag känner att jag typ vill döda för. Båda är svindyra, i alla fall om man frågar mig.
Det här är mina fejjvss! De är nedsatta 20 % men fortfarande toooooookdyra.
De här hittades när jag desperat försökte komma under 1000-lappen efter mitt fall för de på den övre bilden.
Men hajjar ni eller? Båda är med all säkerhet bekväma, det kan inte bli obekvämt med kilklack och fast rem runt ankeln. Båda är somriga och finfina men kan matchas till sopsäck i valfri färg. Ska jag? Vafan ska man ha pengar till? Och ska jag ta de jag älskar, eller spara ett par hundralappar och köra på de svarta?
NOTE TO SELF: Kolla skopunkten och dinsko innan du gör något överhuvudtaget!!
Ännu en dag har jag lyckats få att gå utan att ens öppna böckerna. Det är inte så att jag latat mig fram, jag har fått massor gjort, men inget studierelaterat. Jag är ju faktiskt så pass begåvad att jag har lyckats jobba bort lite men mestadels bara njutit av vädret rakt igenom maj månad. Detta har jag gjort så till den milda grad att jag nu, med vissa marginaler, ska genomföra en 5veckorskurs på ungefär 3 dagar. Asså jag är ju bara för sköööön assååå!
