Regnet slår så hårt att ljudet tar udden av åskan som går. Med jämna mellanrum lyser himlen upp. Bladen viker sig för de tunga dropparna. På en filt ligger hon. Ögonen öppnar sig envist trots att jag upprepat sluter dom med handen. Äntligen fick hon vila, lugn och ro. Egoisten i mig gråter så käkarna låser sig. Kom tillbaka till mig. Likt en knapptryckning mattnar regnet av. Åskan blir allt mer avlägsen. Kanske var det hundhimlens änglar som grät.