Tanken var att loda runt på Näs hela kvällen för att rulla till stan och worket på morgonen idag. MMmm, tjii fick jag. Urinvägs-fucking-infektion för första gången på typ ett år! Att det var så himla längesen bidrog med att jag för länge sen slutade släpa på mina selexid var jag än går. Rafsade runt i varenda gammal jackficka, skål och avdankad handväska utan succé. Efter att ha halsat litervis med citronvatten och apelsinjuice, ett par värktabletter och ett flertal krampaktiga försök att hålla vätskan i blåsan fick jag kasta in handduken. När jag fick slita av mig brallorna och kissa i papperskorgen insåg man att hoppet var ute. Även om det inte kom många droppar är det faktiskt en aning förnedrande att sitta hukad över en hink för att man inte hann till toan! The botten is nådd. Med en molande värk i nedre regionerna fick jag rulla till stan. Den där känslan som man nästan bara får när man dricker, att man är så kissnödig så det gör ont! Benen skakade av kroppens ansträngningar att hålla emot, kölden och gåshuden var ett faktum. V70n gick i 180 som ett fartstreck hela kustis (NOT, hastigheterna hölls lungt och beskedligt, tunga gruppen är ju nere!!). Hemma på Irisdalsgatan 6 rafsade jag fram mitt sista ark Selexid och kröp ner i sängen med en film. Vaknade ett par gånger och kastade mig på dass, men idag är situationen under kontroll och en annan har jobbat långpanna. Tack du heliga Bäver för gåvan kallad SELEXID.
Ska hur som helst få ett nytt recept i juli, då svär jag på min heder att pillren petas ut både till höger och vänster. Tips från coachen: Att tranbärsjuice och citron skulle hjälpa är en skröna, även att kissa efter sex, samt att hålla underlivet varmt gör varken från eller till. Informationen är hämtad från sjukvårdsupplysningen. Tack för mig.
Nu har dammsugarn gått på högvarv i en och en halv timme ungefär. Jag har dammsugit, alltså verkligen dammsugit. Så till den milda grad att varenda kudde i soffan har fallit offer för munstycket. Varenda golvplacerad pryl har lyfts på, jag har krälat runt på knä i varenda rum för att komma åt. När till och med jag äcklas av allt hundhår då är det illa. Inte för att jag är smutsigare än Joel, neeeheej du, jag är i behov av ordning, reda och struktur. Men dom där hundhåren brukar inte äckla mig. Jag tycker mig liksom, väldigt filosofiskt, att hon ger så mycket mer kärlek än vad de där håren kan orsaka äckel. Hennes ögon, tillgivenhet och sprudlande glädje så fort man tittar på henne väger ju upp. Men nu har det gått för långt. Sist jag dammsög (igår!!) tog det nästen en timme innan jag såg den där fasansfulla skuggan av ett hårbollsvirvel i ögonvrån. Hur är det möjligt??! Min slutsats är att ett antal hårbollar snirklat in sig på nåt ypperligt gömställe när jag var framme med den lilla gröna. Därav min systematiska noggrannhet idag. 18.06, nedräkningen har börjat!
