Tänker och tänker. Skriver och deletar. Känns som om det finns massor att tömma. Lasta av här. Få det ur systemet. Skriver ett stycke, läser det för att inse att det bara är tomma ord. Helt meningslöst. Ännu tråkigare att skriva än vad det är att läsa. Deletar. Tittar ut. Suckar över de närmsta kapitlen om finansmakten, förhållandet till andra stater, rättskipning och förvaltning och så vidare. Idag skiner inte solen.
Kära sol, kom och lys, kom och värm. Ta bort det svarta och låt det ljusa flöda. Jag sätter min tiltro till dig, din bot och bättring. Kära sol, kom och lys.
The tough get going. Man blir som man umgås, eller vänner är som en familj man valt själv. Unika och speciella det är vi alla och det är fint. Men det finaste i det stora hela tycker jag är när vi hittar likheter mellan oss. Att du och jag är lika märks när du ger mig ett råd och jag känner att det är värt att följa. Att vi är lika är när du blir lugn när jag försöker lugna dig. Hade inte vi varit lika, då hade jag avfärdat ditt råd och du hade avfärdat mina lugnanden. Hade vi varit likadana hade en diskussion varit långtråkig och det fina unika med oss som bortblåst. Men det lilla gemensamma rummet, det är så jävla vackert.
När tiderna blir tuffa det är då de tuffa sätter igång. Jag och mina vänner, mina unika vänner, det är vi som är de tuffa.
Idag åker julen ut. Ett steg närmre våren. Ska bli skönt med lite mera ljus, solljus. I slutet på februari står solen så pass högt att man kan dricka kaffe i hamocken, det ser vi fram emot.
Fick en ljuside häromdagen om hur jag skulle tjäna en extra slant utan att just jobba för det. Ordet var onlinecasino. Skratta du. Jag hade en vattentät plan, notera tempus, hade. Ingen aning om tipset jag läste var så pass uråldrigt att casinon fattat grejen och slängt in en säkerhetsspärr eller om männschan bakom inte tänkte så långt. Planen är alltså inte vattentät. För att undvika fällan tar det dubbelt så lång tid att få ihop något, för det andra, finns inte garantin. Slumpen har en viss inverkan. Jag gillar inte slumpen. Har inte bestämt mig om jag ska fortsätta att spela men väldigt försiktigt. Typ, 25-50 kronor om dagen är ju bättre än 0 kr om dagen. Men slumpen blir jag ju aldrig av med. En vacker dag smyger man in för att skrapa ihop sina 25 kronor och vips så var den senaste veckans förtjänster som bortblåsta. Men då kommer ju det här omtalade spelbeteendet fram. De där pengarna var ju inte mina. Jag hade ju spelat ihop dom.. 'Anonyma spelberoende' nästa.
Jo känn på den du! Svällande fläskläpp en lördagkväll på det här viset.. Nu kanske du tror att jag är på fyllan och villan och lyckats med nån minst sagt osmidig manöver. Eller du kanske tror att mitt hetsiga humör har tett sig från sin värsta sida. Att jag ska säga, "du skulle se den andre killen/tjejen". Ledsen att göra dig besviken men ärlighet varar längst..! En miss i kommunikationen ledde till att pappa på nåt märkligt vis kastade tryckarn åt mitt håll. JAG, jag sträckte mig efter den i tron att han skulle sträcka ut den. Resultatet? DVD, Det Vet Du, eine fleischläppe.
Tragiskt? Lite småsorgligt att en skaffar sig en fläskläpp i tv-soffan hemma hos mammen och pappen? Kanske lite. Man kan ju inte ligga på topp jämt, eller?
Jag blir lätt äcklad. Får kväljningar av slem och snor och sånt. Igår visades en video över ett barn som fann någon form av nöje av att peta på sin kräkreflex med en sked. Fyfan, säger jag. Liam och jag spelade spel på iPaden, när jag vinklar den ser jag allt kladd hans små fingrar har lämnat efter honom. Fyfan, måste kompulsivt torka rent padden innan jag kan röra. Jag kan smaka Liams glass och jag kan stoppa en godis i munnen som han hållit i, men när jag SER gajglet, då vänder det sig i magen. Till råge på allt sällskapar katten i mitt knä när jag får se en mask i hennes heiny; MAMMAAAAAAAAA..!
Jag gillart. Att det är nytt år. Nog för att 2013 gjorde sig till känna i form av förkylningen från helevetet. Men det är lugnt, i could see that one coming.. Min årliga solabstinens har gett sig till känna igen. En rackarns tur till Thailand nu i vinter hade suttit som en smäck. Jag har en gnagande känsla av att det inte är tiden som läker alla sår. Inget gör det som en redig bucket-fulla på en strand i Thailand, det är vad min magkänsla säger..
Ibland förskönar jag min blogg. Skriver de delarna som tillåter ett hyfsat läsbart inlägg, kanske till och med roligt eller hoppfullt. Detta är inte ett sådant. Detta är min sanning idag.
Mina känslor ligger på ytan. Det finns ingen skyddsbarriär. En sådan där porös barriär som släpper igenom det som är okej och håller inne det som borde eller ska sparas. Minsta motgång och mina känslor väller ut likt en översämmad flod. Vild och otämjelig. Plugget skulle igång och nätet ligger nere. Det har varit oändligt mycket strul på senaste och dataansvarig på Näs är Robert som bor i Visby och därför inte kan felsöka ordentligt. Han testar något, vi hör av oss när det inte fungerar och han får testa något nytt nästa gång han kommer förbi. Hur som. Nätet ligger nere. Jag felsöker. Jag startar om. Jag kontrollerar varenda sladdjävel. Försöker koppla datorn till mobilen. Någon jävla maxtidsgräns är tydligen nådd. Inget hjälper. Proceduren upprepas. Igen. Och igen. Känslobarometern stiger. Sen kommer explosionen. Den hjälplösa paniken. JAG ORKAR INTE MER. Jag orkar inte ens stå upp. Faller ner på knä och lipar. Skrikgråter. Hundarna kommer farande och försöker frentetiskt slicka bort tårarna och pressar sig nära intill. Som om de håller om. Tröstar. Var inte ledsen. Gråt inte mer. Förnuftet återvänder. Andningen tas under kontroll och jag reser mig upp. Efter ytterligare försök får jag igång nätet, men verklighetens svarta gap har under processen visat sig smärtsamt uppenbar.
Idag erkänner jag. Jag har gett upp mina försök att vara klok och tacksam och allt vad det heter för att det finns dom som har det värre. Jag lider. Jag har ont och jag mår dåligt. Varje dag är ett nytt slag i det till synes oändliga kriget. Vissa slag vinner jag men många förlorar jag. Men varje dag går jag dit. Till slaget och kämpar.
