Häromkvällen hörde jag någon låt med någon grupp som egentligen inte alls föll mig i smaken om the sanning ska front.. Saken är dock den att de sjöng en rad om och om igen som trots det dåliga utförandet muntrade upp. "Allting nytt börjar med ett slut". Uttrycket ger ungefär samma budskap som det där om att kris på kinesiska betyder möjlighet också. Lite klyschigt men emellanåt i de mörkaste av tider kan få meningar mätas med en redig klyscha!!
Känner mig inte riktigt riktig. Det är inte något som känns fel, allting känns fel. Jag har en sådan där dålig dag. En dålig vecka. En dålig månad. Lust, energi och sann glädje är inte längre bekant i mina öron. Grå. Dömd att vara och förbli grå, menlös och mittimellan. Inget piggar upp. Det ena dämpar och dess motsats likaså.
För nån vecka sen ringde en kille in till radio för att berätta om en fascination han hade. Människor som går igenom en "rough patch" (eller vad man nu säger på svenska) i livet. Dessa människor tenderar att sitta hemma och deppa över hur värdelöst allt är. Killen menade att deras chans till bättring var att ta sig ur soffan och sluta deppa. Han fascinerades av människors oförmåga att göra vad som krävdes. Jag har tänkt mycket på det för jag kände igen mig själv i sitta-hemma-och-deppa-grejen. Men jag vet inte. Jag har testat regelbundet att bryta mönstret men har hittills bara tyckt att allt känns värre efteråt. En garantisedel på avståndet till skratt.
Det är ett evigt prat om att jag är så himla stark, men jag känner mig så jävla svag. Om du tittar två gånger är jag bara oäkta och genomskinlig.
