Igår när jag kom hem från tentan var jag ledsen tjej. Har känt mig tung om hjärtat i några veckor. Åkte till LC med en känsla av att vara oroväckande oförberedd och kände hjärtklappningen när jag frågorna studsade framför mina ögon om saker som jag visste att jag läst men det kändes som om jag inte kunde plocka fram allt helt. När jag kom hem kunde jag konstatera att i alla fall ett svar var rakt av fel. Pang, minus 4 poäng. Började riva med disken och allmän oreda, slängde irreterat in Joels väska i i sovrummet och tittade i kassen brevid. När jag insåg att vi på riktigt tagit med påsen med kompost till Öja, haft den bilen för att sedan bära upp den till lägenheten i söndags rann bägaren över.
Jag orkar inte städa, jag orkar inte jobba, jag orkar inte träffa människor och jag orkar inte plugga. Inget går bra, allt går dåligt. Piss skit och helvete. Vad är det för fel.
Idag är en ny dag och framförallt ny kurs och jag gör ett helhjärtat försök att göra rätt från början. Jag har lagt upp en struktur, en plan för hur jag ska ta mig an mina studier, så att jag kan generera lite energi till ett privatliv och till jobbet också. Hoppas jag lyckas, för jag saknar mig själv och mitt liv.
Jajjemän! Där satt den, som en smäck rätt i fejjset. SMACK. F. Helt plötsligt kommer verkligheten ifatt och brände om totalt i typ hundratrettiosju. En omtenta och mitt nuvarande läge i pågånde kurs innebär i princip att jag måste stämpla ut från mitt privatliv i några veckor. Ta en dag i taget, hinner jag inte göra det som jag tycker är kul måste jag avstå. För som man bäddar får man ligga. Och nu har jag bäddat jävligt illa. Och det finns ingen vinst att hämta ut genom att gnälla på hur obekväm sängsatan är. Ligg du kvar där du, tills du fått nån ordning igen. Skämmes James, skämmes..
Borta - helt okej, men hemma - allra bäst! Helt klart. Vilken hemma-människa jag kommer på mig själv med att vara ändå. Det krävs inte många nätter i en främmande säng, ibland inte ens en hel förrän jag längtar hem till min egen. Sängen kan nog var det jag saknar mest när jag är borta, sett till matriella saker. Min bebis saknar jag alltid allra mest. Men det har varit en mycket trevlig helg. God mat, sund shopping och människor man tycker om.
Skrollade fejjan på fånen i morse hur lugn som helst när jag upptäckte: OBS! OBS! OBS! Kursansvarig har lagt ut 10.55 som sluttid för inlämningen imorgon. Hjäääälp, jag hade isigt räknat med 24.00 jag... Höhhö..
Ååååh, vad det strular! Jag blir så trött på det här. Fjant-campus östersund lägger inte in några fysiska träffar men envisas med salstentor på varenda kurs-jävel. Den här gången kl 14-18. Jag tyckte tiden var lite konstig och mejlade för att dubbelkolla att det stämde. Fick svar att tiden som gällde var 8-11. Sagt och gjort jag anmäler mig till LC, som vill att jag ska kolla om jag kan skriva 8.30-11.30. Sagt och gjort, det gick fint. Lugnet infinner sig. Idag får jag ett mejl, där tentamensanordnare vill "förtydliga och undvika missförstånd"och meddelar att tiden är 14-18. Lite försent att veja för missförstånd kan jag tycka. Pratar med LC, som säger: "kan du kolla om du får sitta 11-15 eller 12-16 istället". Det här är ju bara för jävla töntigt, kan inte dom ringa varann och sen bara meddela mig vilken tid jag ska sitta för jag, jag bryr mig inte!
Idag är det långpanna på jobbet. Har alltid lite ångest dagarna innan en långpanna. Är det en vardag stressas jag över hur mycket lästid jag missar, är det helg deppar jag över allt det roliga jag kunde gjort istället. Men väl på plats är det rätt gött att jobba. På jobbet kan jag koppla bort plugget och bara vara jag. När man bara jobbar 25 % som jag gör nu har man så vansinnigt mycket energi på jobbet. Det är skönt att springa runt som en duracellkanin och tycka att det är kul.
Haha ICA-reklamen är kewwl! KFUK-dieten (Keso Fast Utan Klumparna).
06.30 ringde klockan och jag är inte vaken än. Klockan ringde och jag snoozade, och forsatte snooza i en timme. 07.35 stängde jag av larmet och kröp ner till Mio som låg utfläkad vid fotänden. Slog på nyhetsmorgon och slumrade till. Vaknade 08.03. Klädde på mig och tog hunden och gick ut. Tog bilen till affären, inget pålägg hemma. Svullen i ansiktet och med fuktiga ögon mötte jag moster. Pigg och glad, hade hört storebror på radion. Hem och äta frukost. Nu är klockan 10.09 och jag måste ta tag i den här dagen men vill helst av allt bara gå och lägga mig. Värdelöst att vara såhär trött, utan orsak.
Solen skiner men regnet smattrar. Jag sätter på lite kaffe.
Lätt blir tråkigt. När något är enkelt att genomföra kan jag tycka att det får en tendens att bli tråkigt. Något som däremot är svårt att genomföra är ju inte så där vansinnigt exalterande det heller. Personlighetsteorier. Ja, alla teorier du skapar dagligen om vem du är eller vem Fredde Reinfeldt är exempelvis.. Ja, det är personlighetsteorier. I stort sätt är alla människor teoretiker ur den aspekten. Så vad skiljer en personlighetspsykolog från en självutnämnd teoretiker? Den fullkomligt dötrista uppsynen från det ena hållet (bedöm själv vem jag syftar på) är väl mitt spontana svar. Tillräckligt? Ett rungande NEJ.
Ibland är allting bara för jävla tråkigt. Jag känner mig tråkig idag. Den inre diskussionen som även kan kallas mina tankar spottar ur sig att det är en väldigt fin höstdag idag. Och? Varför ska jag säga det högt när världens mest omfattande sociala forum säger det åt mig? Fejjsbukk. Jag läser och funderar på vad som gör mig till mig. Nature vs Nurture. Föddes jag med mitt temperament? Japp, enligt Pervin och Cervone var det precis det jag gjorde. Men hur jag beter mig när jag utagerar mitt temperament föddes jag inte med. Det har jag lärt mig från min omgivning. Hur mycket påverkas jag idag av mitt förflutna? Att jag blev utskrattad i andra klass (läraren tog ton till skrattet) för att jag kvällen innan lärt mig begreppet arsle. Inte särskilt mycket faktiskt. Att jag minns det när ingen annan av de som var i rummet den där dagen minns, är ett tecken på att jag påverkades där och då, men troligtvis inte idag. Mer än att jag förhoppningsvis tänker en extra gång innan jag skrattar åt ett barn.
Vaktis far runt men sin... maskin (?!)... Vad han gör? Vet ej. Undrar var min fobi för honom kommer ifrån? Inte för att det är en fobi riktigt, men tamejfan nästintill. I början tyckte jag han var lite mysig, nu tycker jag han är påträngande. Jag undviker honom in i det sista men undrar dagligen vem han är. Varför kastar han sig fram och ska hälsa när det syns på sju mils avstånd att jag precis vaknat, och när han vet efter två års försök att min hund inte vill klappas, ha hans godis eller ens komma nära honom. Jag ser från fönstret att han kastar krattan åt sidan för att omfamna varenda fruntis som har vägarna förbi honom (med en radie på 50-100 meter). Varför? Säger han till folk att han trivs med sitt jobb för att han träffar så mycket människor. För det är väl inte vad jag skulle skriva på CVt om jag ville bli vaktis. Har han ansvar för just vår gård eller kan han helt telepatiskt känna av när man går utanför dörren så att han kan komma farande? Jag vet inte. I slutändan tror jag dock att det är jag som frångår normen. De flesta uppfattar sådana människor som trevliga, härliga och utåtriktade. Jag blir obekväm och lite klaustrofobisk. Ytliga hejhej, tycker jag är trevligt, kramar och stanna-till-för-att-småprata.. NOT SO MUCH.
Efter en helg i sudrets tecken upptäckte jag imorse att vissa blommor tappat livsgnistan!! Mina babys! Jag är så långt ifrån gröna fingrar man kan komma och sväller, just därför, av stolthet när krukväxterna frodas och växer i mitt hem. Så idag har då de "hängiga" växterna placerats i det ljusaste rummet där jag med jämna mellanrum kommer in och pratar med dom och sprayar dom med vatten. Spa-dag för mina gröna.
I lördags kunde jag slutgiltigt fastslå att lammskallar inte är något för mig. Fint med traditioner, absolut, men nej. Jag kan ärligt säga att även om det inte såg så groteskt ut gillar jag inte smakerna alls. Tycker jag vidarebefodrar mitt arv tillräckligt i och med att jag tycker att gotlandsdricke är gott, om den bryggts på rätt sätt. Årets världsmästare var inte värdig enligt mig, och Bisons tal lämnar ett visst utrymme till funderingar över att siffrorna blandades ihop och något blev mycket fel. Lite kontraproduktivt så att säga.
Jag avskyr att läsa de första kapitlena i en ny bok. Bokryggen är stel och orörd. Man vill skada boken minimalt och vågar nästan inte öppna den helt. Det blir obekvämt att läsa när man sneglar in i springan som man vågat öppna utan att lämna spår i pärmen. Boken kan inte läggas ner utan att den fläkar ihop sig. Man trycker lite försikigt ner sidan och känner hur man viker pappen åt "fel" håll och det känns som bokmord.
Veckan from hell har nått sin slutstation och jag pustar ut med ett nyfunnet lugn i kropp och själ. Mottagandet på LC, var över förväntan och under 4,5 timmars tentaskrivning var jag tvungen att tömma blåsan 6 gånger! Det var som att njurarna slängde iväg all vätska till blåsan utan att behålla en droppe till kroppen. Men jag tror att jag klarade godkänt, mycket tack vare Joelbitar. Han såg min panik och har uppmuntrat mig att nöta kvällarna igenom, lagat mat, fixat och donat för att ta bort moment som stressar mig.
Idag tog jag fet sovmorgon till klockan 8. Jag har saknat att kunna självvakna kl 8, det var väl en vecka av uppstigning 5.30 som krävdes för att komma i fas då. Säckat framför nyhetsmorgon, och nu blir det kaffe och ett kapitel om personlighetspsykologi.
Det bästa som finns är att ställa in en bok i bokhyllan för att man läst den och tentat av den. SKÖÖÖNT!
