Jag promenar med Mio varje dag. När jag gör det lyssnar jag. Inte på musik, jag lyssnar på pod när jag går med Mio. Jag har automatisk hämtning på fyra olika poddar. Den fjärde lyssnar jag bara på när jag lyssnat ikapp på de andra tre. Alex och Sigges däremot prioriterar jag. Idag lyssnade jag. Det avsnitt jag lyssnade på idag var verkligen jättebra. Jag skrattade och jag grät. Inte så att jag bölade men jag blev tårig. Jag blev tårig under ett inslag som Alex gjort till Sigge. Alex hade bett en rad människor som känner Sigge, nära eller inte och bett dom att säga några ord om Sigge som om han vore död. Det var fint. Det var fint och Sigge var uppenbart tårig. Det fina insprirerade mig att skriva om de bästa människorna i mitt liv. Jag ska inte göra det. Jag ska inte göra det för att dom är för "många" och jag vill inte göra det halvdant. Jag låter därför bli. Men det finns mycket jag skulle kunna säga om er alla, som jag vill ha sagt innan vi skiljs åt.
Jag har under min lediga vecka tittat på en serie. Serien heter Leftovers och den är en av de bästa, om inte den bästa serien jag har sett. Den är djup vilket passar min sinnestämning. Jag har inte så mycket ytliga tankar i mig under den fas jag befinner mig i, på gott och på ont. Utöver djupet i Leftovers är det ett exceptionellt skådespeleri och för att inte prata om musiken. Musik läggs på som förstärker det som händer i serien men som också beskriver det som händer. Det finns en liten pianoslinga som används genomgående i serien. Pianoslingan läggs på vid alla dramatiska scener. Extroverta eller introverta. Slingan är simpel men stark, den berör. Om mitt liv vore en serie skulle jag vilja ha just den slingan i alla lägen som jag upplever livet som omvälvande.
Jag har fått ett nytt uppdrag, ett uppdrag som bara jag har. Ett uppdrag som jag ska göra tillsammans med föreståndare och psykolog. Och ja, jag känner mig lite häftig och stolt.
Uppdraget i kombination med turbulens i mina vanliga uppgifter har resulterat i att jag på 4 dygn sovit totalt ca 14 timmar. En utvilad Jessica brukar ha ungefär 9 timmar i ryggen. På 4 lediga dygn hade jag alltså skrapat ihop minst 36 timmar. Japp, do the math, jag är inte i mitt fräschaste skick..
MEN i detta nu har jag fått möjlighet att bara ligga på soffan och softa lite. Jag har ingen stress i kroppen för jag har en unge hos mig men hen ville softa på sitt rum. - Okej då!
Scrollade här. Det var tungt. Jag har typ inga läsare, men i alla fall, sorry. Här kommer en lill-kompensation.
Jag har haft en bra dag. Kännt mig lite frisk i själen. Jag går på jobb imorgon och det känns kul. Schemat är fyllt med fina kollegisar hela veckan.
Förra jobbveckan åkte vi pulka. Jag skrattade så tårarna sprutade. Jag skrattade inte så länge och så mycket under de 3 veckorna jag hade ledigt i jul. Missförstå mig inte, jag hade en jättefin ledighet. Poängen är att mitt jobb är högt och lågt, och topparna är så höga så de är oförglömliga. Därav är jag ännu kvar på mitt jobb. För vissa dagar ÄR det världens bästa jobb.
Hursomhelst idag har jag mått bra. Det var mysigt att komma till Näs. Jag har använt mamma som bollplank kring mina närmsta planer i livet. Mamman - världens bästa bollplank!
Solen skiner och även om den inte är här kan man ana löftet om en vår.
Såå, jag är inne i en av mina tyngre tider i livet. Många dagar kräver en del arbete för att i slutet få kallas bra. Men så ibland bara är dagen det, bra.
Ångest. Jag tror att ordet kvalificerat in i "mest använda" ord i mitt vokabulär. Visst tar jag till det emellanåt som man tar till all sarkasm.
- vi har inte pratat på 36 år.
- jag skattade tills jag kissade ner mig
- jag åt en kanelbulle större än K2
Ja, sånna uttalanden.. Men dessvärre toppar ångest mitt vokabulär för att jag har en hel del av den varan. Min ångest skenar. Den kommer oftare och den växer sig starkare.
Eftersom jag inte lyckas skaka av mig den har jag utvecklat en skam över den. Jag skäms för min ångest. Så den senaste tiden har jag börjat ljuga om den. Säger att den inte finns dagar som den närvarar i allra högsta grad. Jag räknar efter när jag senast pratade om den och ljuger bort den några gånger. Bekräftar den när det känns socialt lämpligt och sen ljuger jag bort den ett tag till.
Jag tror inte att någon annan orkar med min ångest mer än vad jag själv gör. Så jag förnekar den.
Jag är rädd, jätte, jätterädd. Rädd för att andra ska få reda på det jag vet om mig själv. När jag är ensam för länge eskalerar min ångest, tar över. Jag får svårt att andas. Det känns som att lungorna sluter sig och ger mig typ 7% att använda. Andetagen blir korta och hetsiga. Inandningen tar stopp vid axlarna. När jag inte varit ensam på för länge händer samma sak. Det känns som att jag tappar masken. Jag blir vresig lättretlig och väldigt trött.
Trött är jag mest hela tiden väldigt, väldigt trött.
