Jag, mamma och Rasmus möts 06.15 hos Cilla och Susann. Byter till Cillas buss, mot hamnen! Lägger upp en färdplan på båten. Båten närmar sig kaj, ner på däck. Kikar in i skåpet för första gången. "Hmm, det var inte så stort som jag trodde", muttrar mamman. Allergisk mot hennes pessimism, som jag är, övertygar jag med en packplan. Staplar vi si och så borde vi få tillräckligt med utrymme kvar för alla kartonger från Ikea (1st 1,60-säng komplett med resårmdrasser och bäddmadrass, 2st sängstommar till, 1st skrivbord, 1st kontorstol, 1st köksbord med stolar, listan var lång..).
Rullar in mot Västervik, upp med gps:en. Nu ska vi till rätt hus smidigast möjligt. Rasmus, som kör, nyser. "Ehm, har nån papper eller en servett? Jag fick näsblod." I vanlig ordning finns aldrig det man behöver i väskan. Med snoken i vädret och fylld med post-its kör Rasmus vidare efter instruktioner.
Den där näsblödningen skulle jag vilja kalla ett omen, där lades ribban för dagen...
Fram kom vi och smidigt gick det! Ut med soffa numero uno. Hoppsan va stor den var. Soffa numero dos. Pyssel och pussel. Två bord och en byrå ska in. Mamman börjar muttra. "Det här kommer inte gå.." Jag tappar besinningen. "Nu är du tyst. Det går visst!" "Mutter, mutter", jag tonade bort VAD hon sa på grund av tonfallet. "Du är så jävulskt pessimistisk" Säljaren ler obekvämt. "Mycket möjligt att det inte går men jag ger mig JÄVLAR inte förrän vi testat!!"
Det gick (eller allting är relativt. när vi lastade av visar det sig att byrån fått sig en repa eller två och att den tryckte på en lysknapp utan vår vetskap..). Resterande utrymme var dock näst intill obefintligt.
Mot Kalmar. In på statoil. "Sånna där envägssläp, har ni det?" "Jajjemän 1070 kr /dygnet för ett litet." Snordyrt tänkar man, men desperationen är hög. "Vad betyder den här gotlandsrubriken?" "Ja, ska man till gotland blir det dyrare. 1800 kr /dygnet för ett litet" Nej tack och bock! "Vi bor också i Sverige", muttrar mamman på vägen ut.
På Ikea fokuseras det på de små sakerna som troligtvis kan klämmas in i skåpet. Våndan återuppstår när sängstommar står på skallrande REA. Ringer pappan, intelligenskällan när det kommer till logistik och dylikt. Inget svar (han krossade ved). Tiden rinner iväg, släpet är inte längre ett alternativ, det hinns inte. 17.15 ringer pappan. Varför lastade ni inte av sofforna i Mickes garage (mammas lillebror bor i Kalmar) och tog hem det viktiga (typ en säng) i bilen? Ja det kan man undra men tiden är ute.
Med svansen mellan benen packar vi bilen med det som fick plats och hoppar in. Rasmus är bitter, istället för nytt köksbord och skrivbord fick han nöja sig med lite kaffekoppar och ett badrumsskåp. Men, men. Nu åker vi hem. Pip, pip, pip. Eh... Nyckeln vrids om igen. Pip, pip, pip. "Stereon har stått på i fyra timmar", suckar lillebror (det var INTE stereon som tjuvat ström..). Praktisk och snabbtänkt som jag är utbrister jag min plan: "Vi får åka till macken och be om hjälp!". Jag insåg bristerna i min initiala plan och haffade en man. Han hade startkablar och bilen hoppade igång. "Vilken sällskapresa det här blev nu", konstaterades det på vägen ut från Kalmar.
Misären var ett faktum på båten. Dagen vändes ut och in, kunde vi gjort annorlunda? Båten lägger till och vi går trumpna och trötta ner på bildäck. Tror du bilen startade? Nehejj du! Personalen, var är personalen?! Ingen syns till. Upp till informationen. "Det där får ni fråga killarna där nere om" No shit, Sherlock! Väl nere igen hittas hjälpen. När bilen hoppar igång och moturhuven smälls igen rullar kön framför oss, och vi efter.
TACK OCH GODNATT!
