Nu har dammsugarn gått på högvarv i en och en halv timme ungefär. Jag har dammsugit, alltså verkligen dammsugit. Så till den milda grad att varenda kudde i soffan har fallit offer för munstycket. Varenda golvplacerad pryl har lyfts på, jag har krälat runt på knä i varenda rum för att komma åt. När till och med jag äcklas av allt hundhår då är det illa. Inte för att jag är smutsigare än Joel, neeeheej du, jag är i behov av ordning, reda och struktur. Men dom där hundhåren brukar inte äckla mig. Jag tycker mig liksom, väldigt filosofiskt, att hon ger så mycket mer kärlek än vad de där håren kan orsaka äckel. Hennes ögon, tillgivenhet och sprudlande glädje så fort man tittar på henne väger ju upp. Men nu har det gått för långt. Sist jag dammsög (igår!!) tog det nästen en timme innan jag såg den där fasansfulla skuggan av ett hårbollsvirvel i ögonvrån. Hur är det möjligt??! Min slutsats är att ett antal hårbollar snirklat in sig på nåt ypperligt gömställe när jag var framme med den lilla gröna. Därav min systematiska noggrannhet idag. 18.06, nedräkningen har börjat!