JEJMS

Ibland förskönar jag min blogg. Skriver de delarna som tillåter ett hyfsat läsbart inlägg, kanske till och med roligt eller hoppfullt. Detta är inte ett sådant. Detta är min sanning idag.

 

Mina känslor ligger på ytan. Det finns ingen skyddsbarriär. En sådan där porös barriär som släpper igenom det som är okej och håller inne det som borde eller ska sparas. Minsta motgång och mina känslor väller ut likt en översämmad flod. Vild och otämjelig. Plugget skulle igång och nätet ligger nere. Det har varit oändligt mycket strul på senaste och dataansvarig på Näs är Robert som bor i Visby och därför inte kan felsöka ordentligt. Han testar något, vi hör av oss när det inte fungerar och han får testa något nytt nästa gång han kommer förbi. Hur som. Nätet ligger nere. Jag felsöker. Jag startar om. Jag kontrollerar varenda sladdjävel. Försöker koppla datorn till mobilen. Någon jävla maxtidsgräns är tydligen nådd. Inget hjälper. Proceduren upprepas. Igen. Och igen. Känslobarometern stiger. Sen kommer explosionen. Den hjälplösa paniken. JAG ORKAR INTE MER. Jag orkar inte ens stå upp. Faller ner på knä och lipar. Skrikgråter. Hundarna kommer farande och försöker frentetiskt slicka bort tårarna och pressar sig nära intill. Som om de håller om. Tröstar. Var inte ledsen. Gråt inte mer. Förnuftet återvänder. Andningen tas under kontroll och jag reser mig upp. Efter ytterligare försök får jag igång nätet, men verklighetens svarta gap har under processen visat sig smärtsamt uppenbar.

 

Idag erkänner jag. Jag har gett upp mina försök att vara klok och tacksam och allt vad det heter för att det finns dom som har det värre. Jag lider. Jag har ont och jag mår dåligt. Varje dag är ett nytt slag i det till synes oändliga kriget. Vissa slag vinner jag men många förlorar jag. Men varje dag går jag dit. Till slaget och kämpar.