JEJMS

- jag åt en kanelbulle större än K2 

Ja, sånna uttalanden.. Men dessvärre toppar ångest mitt vokabulär för att jag har en hel del av den varan. Min ångest skenar. Den kommer oftare och den växer sig starkare. 

Eftersom jag inte lyckas skaka av mig den har jag utvecklat en skam över den. Jag skäms för min ångest. Så den senaste tiden har jag börjat ljuga om den. Säger att den inte finns dagar som den närvarar i allra högsta grad. Jag räknar efter när jag senast pratade om den och ljuger bort den några gånger. Bekräftar den när det känns socialt lämpligt och sen ljuger jag bort den ett tag till. 

Jag tror inte att någon annan orkar med min ångest mer än vad jag själv gör. Så jag förnekar den. 

Jag är rädd, jätte, jätterädd. Rädd för att andra ska få reda på det jag vet om mig själv. När jag är ensam för länge eskalerar min ångest, tar över. Jag får svårt att andas. Det känns som att lungorna sluter sig och ger mig typ 7% att använda. Andetagen blir korta och hetsiga. Inandningen tar stopp vid axlarna. När jag inte varit ensam på för länge händer samma sak. Det känns som att jag tappar masken. Jag blir vresig lättretlig och väldigt trött. 

Trött är jag mest hela tiden väldigt, väldigt trött.