JEJMS

Usch, jag mår så illa. Jag gråter just inte längre vilket känns jobbigt. Störtlöjligt för jag bönade och bad ut i tomma intet för att tårarna skulle sluta rinna, att dom skulle få ett slut. Det verkar ha skett men jag är inte nöjd för det. Känns som att någon försöker säga att det är dags att gå vidare. Bli lite normal igen. Bete dig som folk. Jag vill inte. Jag vill inte förklara för hela världen. Jag vill slippa. Önskar jag kunde skicka ett pm till världen och så behöver man inte ställa några frågor på det. Fast när ingen ställer frågor känns det inte heller bra. Då känner jag mig osynlig, som ett spöke utan tillhörighet. Jag vill se min framtid, jag vill se vad som väntar, allting känns så ovisst. Allting är så ovisst.