JEJMS

... när allt som en gång var sanning inte längre erkänns någon existens. När omgivningingen upplevs som ett suddigt universum. Rymd. När inte andningen längre känns som en automatisk funktion som kan kopplas bort från ditt direkta medvetande. När koncentration känns lika uppnåeligt som att gå på vatten. När jag, hemma och mitt inte längre verkar finnas. När en värk i bröstet växer sig starkare och starkare för varje vaken minut. En känsla av att dödens hand tagit ett stadigt grepp om hjärtmuskulaturen. När minuter, timmar, sysslor och tankar delas upp i före och efter.

 

Jag känner mig som mammas vindruvsranka. Miserabel till utseendet med uppsyn av hopplöshet, på väg in till slutstation, livets ände. Fast det är ju inte så. Det handlar egentligen bara om mörkrets omfamning. Nattens inbrott. Sömn och vila för att till våren och sommaren åter blomma ut i hoppfullt och fruktgivande liv. Hoppas det gäller mig också. Hoppas det blir en tidig "vår".