JEJMS

 

Nobelpriset. Det tycker jag att Kjell Höglund är värd för den brillians som enligt mig finns i Genesarets Sjö. Vi dricker lite portvin (vem gillar portvin liksom? egentligen?) och tuggar kex (ingen äter kexen, alla bara går runt och tuggar dom!). Så tok-ytligt, i någon form av gemenskap, fast ändå inte. Jag blir lugn av melodin, av Höglunds nasala och släpande sång. Berörs på alla möjliga plan av texten. Dämpad och uppmuntrad. Flummigt samtidigt som det kan vara det djupaste och mest insiktsfulla jag någonsin hört.

 

Valde den raden för jag tror det är den enda jag aldrig citerat någonstans. Nu är även den beundrad.