JEJMS

För ett tag sedan bad jag Johanna om tips på bra serier, hon tipsade om diverse vampyrserier. Jag tog hennes råd och tittade. Den fiktiva bilden av vad en vampyr är skiljer lite men inte mycket emellan de olika produktionerna som hittills skapats. Det diskuteras ganska genomgående om en mänsklighet. En vampyr är inte mänsklig, men besitter ändå en form av mänsklighet. I VPD vinklas den mer eller mindre som en knapp som kan slås på av vampyren själv. Vampyrerna tenderar då att stänga av mänskligheten och därmed känslorna när känslorna blir för svåra att hantera. Ett överflöd av skuld eller sorg till exempel. Det där är så makalöst bekant för mig, även om det inte är lika markant så tror jag att människor gör så. Jag gör nog så i den mån jag förmågar. När man bara inte orkar längre, då slår man bort det, tar det inte till sig. När sedan vampyren slår på sin mänsklighet igen, inser de att det bara var en form av fusk. Känslorna finns kvar och är många gånger värre för allt som blivit fel när mänsklighet och känslor inte var med i bilden. Den inspirationen känns som tagen ur människor och psykologisk forskning. En vampyr är summan av det bästa och det värsta i människan.