Struktur, ordning och reda, en plan. Jag behöver det. Planen är mitt lugn, min naturliga betablockare. Utan vetskap om vad som var, vad som är och vad som komma skall är jag stressens ansikte. Det här är åt H. Att få hjärtklappning bara för att jag inte hittar en penna. Det kanske är en diagnos, kanske bor en liten asberger i mig? Troligtvis bara det gamla hederliga kontrollbehovet som de flesta av oss lider av. Jag vet inte vad jag ville komma till. Att jag är stressad. Att jag vet varför. Att jag inte kan göra något åt det. Att jag måste släppa stressen och lägga fokus på det jag kan styra just nu, och ta det andra när det kommer. Ser alla stresshormon frisättas i min kropp. Känner hur de förhöjer mina sinnen. Känner hur de bryter ner. Synapserna smattrar.
