Nu du, framtiden, nu kommer jag.

Att presentera sig, säga: Hej, jag läser till beteendevetare... Och få svaret: Ja just det! Jag behöver en beteendevetare. Det är så jävla befriande så jag kan inte sluta studsa, upp och ner fram och tillbaka. Mina kursare vet precis vad jag menar i det här läget. Att bli ifrågasatt vad det i hela friden är man blir egentligen. Ja, men vad kan du jobba med? Att på ett fint sätt utan att det blir en roman försöka beskriva att the sky is the limit i stora drag. Att det är vad det låter som, och att förvirringen orsakas av bredden inte relevansen.

Annika hade en lång predikan för mig och Emma i Härnösand förra veckan. Vi pimplade lite vin och jag och Emma råkade avslöja vår innersta oro om att vi inte hade någon tillhörighet på arbetsmarknaden. Annika råkade brusa upp fast på ett omtänksamt vis. NEJ, sluta tryck ner er själva och er kompetens. Oavsett vad ni känner er redo för att utföra på en arbetsplats på egen hand är ni otroligt värdefulla. Ni sitter på 180 HÖGSKOLEPOÄNG! En KANDIDATEXAMEN, en PROGRAMSTÄMPEL! Ni kan! Och det ni inte kan det lär ni er. Alla behöver en upplärning på ett nytt jobb. Alla.

Annikas ord har dånat i mitt huvud under tiden som jag funderat på min VFU, hur jag måste framhålla att det här är en bra deal för Dom. Att Jag kan göra nytta för Dom under min tid i deras organisation.

Jag är inte längre spiggens motsvarighet bland fiskarna på arbetsmarknaden. Jag har kompetens, jag har en utbildning, en universitetsutbildning. Ja, eller snart har jag det...

Så nu du, framtiden, nu kommer jag. Idylliskt springer jag emot dig. Framåt. På en äng. I slowmotion. Glansigt hår med felfritt fall studsar på mina axlar. Fast jag ser ju professionell ut. Solen värmer... Ja ni fattar ;)