2013 är över och 2014 är här. Likt andra år fylldes månaderna, veckorna och dagarna med så kallade ups and downs. Jag mådde inte alls bra de första månaderna. Till skillnad från andra år var jag dock relativt öppen med detta. Särskilt mot mig själv. Jag kunde tydligt deklarera att idag är det bajs och så måste det få vara. Vad jag inte visste eller kunde föreställa mig under den här perioden var att det skulle komma en tid under året när jag fick tillbaka skrattet. Det djupa skrattet. Det som skapar tårar och får magen att krampa. Fy fan va gött det är när något är så roligt! I mitt nya ärliga jag kunde jag öppna mig, öppna mig för tankar och åsikter. Mycket kändes plötsligt givet. Vad som är jag, och vad som är mina tankar. Jag växte intellektuellt. Någonstans under den sista perioden på året nöjde jag mig. Detta kan ha varit årets misstag. Jag kände mig klar, stark och typ frigjord. Med blott en vecka kvar av 2013 föll jag. Inte ner i avgrunden men en liten bit. Chockad över mina ostadiga ben kände jag mig vilsen. Pang så var året slut.

Det här med årskiftet och att något tar slut för att något annat ska ta vid känns lite fjantigt. Som om allt skulle kännas annorlunda eller till och med vara annorlunda efter att klockan slagit tolv. Det fungerar inte så. Och jag kan inte göra annat än att ta vid där jag var kl 23.59 2013. Ingenting tog slut, förutom kalendern.