Inte ens på fyllan..
Kategori: Allmänt
Har precis kommit in efter en vinterpromenad. Mörkret har lagt sig, det snöar, det knarrar för varje steg. Snön dalar sådär gulligt och filmiskt, fastnar i ögonfransarna och bara är. Det var kallt men inte blåsigt. Jag njöt till fullo. Kom på mig själv av att små-le bara för att det var så fint. Brydde mig inte ens om att försöka fota det för jag vet att bilden inte hade visat vad jag såg. Jag gissar att det delvis beror på att kvaliten i ett foto taget av en mobilkamera (i en telefon som med all säkerhet har sett sina bästa dagar) inte precis är great. Tänker att det också väger in att det inte bara var vyn som gjorde att det va så satans fint. Känslan vägde in. Frisk luft, en lycklig byracka som skuttar omkring i ett fullkomligt ostrukturerat mönster, och en glad tjej. Vissa stunder är det bara bra liksom. Tillägas bör att jag halkade oräkneliga gånger. Benen for iväg åt olika håll, vissa mycket onaturliga riktningar. Tror bestämt att jag vid ett tillfälle sträckte höger skinka. Men inte hängde jag läpp för det!
Tänkte på ett uttryck jag läste...
Dansa som om ingen ser, sjung som om ingen hör och älska som om du aldrig blivit sårad.
Delar kan jag faktisk leva upp till en lördagkväll.. Med tillräckligt många järn i varje ben dansar jag som om ingen ser, mest för att övertygelsen om att jag dansar så jävulskt bra är total. Det är i just denna stund som jag också sjunger som om ingen hör, ja för det är det ju ingen som gör. Musiken är för hög för att mina extremt opitchade toner (och hitte-på-texter med för den delen) överhuvudtaget ska nå fram till någon. Att älska som om jag aldrig blivit sårad, det min vän, det gör jag inte ens på fyllen.
