När man är stor. När man blir stor och ska stå för sitt eget hem måste man ta ansvar och fixa och dona med en djungel av avtal och tjänster som kan kännas nödvändiga för den vanliga svensken. Efter lite måk lyckades jag beställa någon form av bredband häromveckan. Igår hämtade jag ut mitt paket med diverse teknikaliteter för att få fram kontakten med världen via ett intranät. När jag vaknade imorse hade kontakten fortfarande inte dykt upp. Efter ett antal hemma-mekkar-försök gav jag upp och ringde support. Niklas svarar. Efter lite bollande om hur jag burit mig åt och vilka sladdar jag kopplat in var kom Niklas fram till att vi är felkopplade med en annan granne. Vi la på. Niklas ringde upp med ursäktande besked över att det hela tar "flera år". Vi la på. Niklas ringde upp, han skulle ringa på en annan avdelning, bad mig vänta, Niklas kommer tillbaka med beskedet att vi kan lägga på för DÄR VAR DET KÖ. Niklas ringer upp. Supporten har inte sett något liknande, sen en del teknikprat som jag ärligt talat inte förstod. Har jag jättetur blir det klart idag säger Niklas, har jag jätteotur blir det klart på måndag. Här tar min och Niklas kontakt slut, vi önskar trevlig helg och tackar för gott samarbete. Slutsatsen är att vi fortfarande inte har internet här på Bogegatan 67 men det gör liksom inget för Niklas på Telias bredbandssupport gjorde sitt bästa och gjorde det med humor. Det är service det!
Nee-eejj! Nu orkar jag inte mer. Det snöar, igen! Jag har stått ut, tagit världen och dagen för vad den är. Njutit av den sol som funnits och accepterat den frånvaro som solen mestadels lyst med. Men nu smäller det! Nu är det nog! Idag är det dentjugoandramars och det snöar, det är nästantreminusgraderute!! Jag ska stilla alla stormar i min själ, det var min plan, men vad är då detta för förutsättningar? Yttre faktorer arbetar emot mig. Med hjälp av vårens försiktiga omfamning hade jag hittat ett verktyg, en källa av positivism. Men tji fick jag. Så här kommer det som egentligen går emot mina principer. Ett dövlande om vädret. Det sprakar i spisen och hundarna tuggar bort snöklumparna i tassarna. Katten stirrar maniskt ut genom fönstret på det vinterlandskap som i sakta mak byggs på. Mysigt? Inte ett dugg, jag har inget vintermys kvar i mig, det är inte njutsamt. Det är ett timglas som varit så nära att rinna ut så länge nu. Så länge att jag börjar tro att någon vänder tillbaka det när jag sover. En smygare, en spion. Tidningen fylls av det förfärliga med inställda båtturer under påsk på grund av all is. Det är ute med påskfirandet. Det är ute med alla sommarställen som brukar smygöppna i påskhelgen. Det är ute med oss alla. Vilket jävla väder.
Förbannat att man ska vara en sån velpotta jämt. Att man ska gå runt med stämpeln efterklok i pannan. Vela fram och tillbaka, fram och tillbaka tills ett tecken kommer från ovan. Det övertydliga tecknet som bara har en nackdel. Alla andra ser det också. Roffe-stajl mitt framför snoken på en.
Man får lättare huvudvärk av mörk än ljus alkohol? SANT.
Mörk alkohol (rött vin, whisky, cognac, och andra mörka alkoholdrycker) innehåller flera hundra ämen olika ämnen och vid framställningen bildas biprodukter som kan ge allergiska reaktioner. Dessa biprodukter finns i mindre mängd i tex vitt vin eller klar sprit. Därför ger mörk alkohol oftare mer baksmälla.
Man blir snyggare av sprit? SANT. ;)
Eftersom så många hävdar att man blir snyggare efter några drinkar så kan det inte vara annat än sant. Alla dessa människor kan omöjligen ha fel, även om påståendet inte med säkerhet kunnat verifieras.
Vi är många som är här på vernissage och vi dricker lite portvin och tuggar kex.
Nobelpriset. Det tycker jag att Kjell Höglund är värd för den brillians som enligt mig finns i Genesarets Sjö. Vi dricker lite portvin (vem gillar portvin liksom? egentligen?) och tuggar kex (ingen äter kexen, alla bara går runt och tuggar dom!). Så tok-ytligt, i någon form av gemenskap, fast ändå inte. Jag blir lugn av melodin, av Höglunds nasala och släpande sång. Berörs på alla möjliga plan av texten. Dämpad och uppmuntrad. Flummigt samtidigt som det kan vara det djupaste och mest insiktsfulla jag någonsin hört.
Valde den raden för jag tror det är den enda jag aldrig citerat någonstans. Nu är även den beundrad.
Jag såg Kjell Höglund, jag önskar jag var han. Jag gick dit ensam.
Sitter uppe hos Ruska på studiedag. Engelska 6 vs Juridisk översiktskurs. Önskar vi kunde byta. Jag tycker hennes Engelska verkar lätt, R tycker att min JÖK verkar intressant. Kattskrällen lever loppan. Åkte ut med svansen före. Råkade nämna att jag såg örnen igår. Den omtalade örnen som cirkulerat över Näs centrala delar den senaste tiden. R fick lite panik angående katternas hjälplöshet ifall han blir lite sugen på helgrillad katt. Hon googlar exakt i detta nu "stor jävla örn" i ren desperation. Näs, 20 februari, 2013. Good times, good times..
Jag mår lite illa, lite hela tiden. Inget ont mot Uggla men av någon orsak så mår jag lite illa när jag hör "Jag mår illa" med Magnus Uggla. Det känns lite som om jag har den låten i huvudet hela tiden. Det känns som om jag sålt smöret och tappat pengarna. Det känns som jag skrapat en nitlott, lagt den i byrålådan i tron att det var vinst för att sedan plocka fram den och se sanningen i vitögat. Whats in it for me? Inte mycket känns det som. Det känns som om jag sålt min själ. Det känns som om jag förlorade min plats på prispallen bara för att någon knuffade ner mig. Ingen såg det så alla tror att jag är någon sinnesjuk person som försöker klättra upp på pallen och sno medaljen från någon stackars sate. Men jag blev knuffad. Det känns som om jag gått mot enkelriktat genom land och rike och upptäckt det nu. Efter ett ihärdigt trampande och intalande att så länge jag rör mig framåt kan det inte bli fel. Och NU säger dom att jag gått fel håll! Hur blev det så? Vad gör jag nu? Vad gör jag här? Illamåendet är väl åksjuka efter den oändliga resan i fel rikting.
Jag tror att jag måste förlåta. Förlåta den som gjort och gör mig mest ont. Mig själv.
Förlåt dig själv.
För allt du hatar hos dig själv - förlåt dig själv.
Trött i kropp och själ. Ambivalensen är på topp. Glad och ledsen. Pigg och trött. Märklig. Missnöjd. Det kunde varit värre. Det har varit värre. Vill veta vad som väntar. Kommer det bli värre? End it now i sådana fall. Kommer det blir bättre, bättre än nånsin? Make it start i sådana fall. Kommer det vara oföränderligt? Åh fifan, skjut mig nu i sådana fall.
"Man får ta hjälp när det är dåligt. Det blir ändå bättre.... OM det blir bättre". Visdomsord från en mors mor.
Sjukt, så himla sjukt. Neee-eej! Himla har ju inte häften av den genomslagskraft som ett jävla har. Det är ju helt klart ett faktum. Men jag tycker att det blir väldigt mycket jävla från mig. Blir lite ensidigt rent ut sagt så tog ett aktivt beslut och valde nu himla istället. Det som är sjukt. Att lagboken är en galet, i alla fall för det ovana ögat, ostrukturerad bok. Får det lov att gå till på detta viset? Är det okej att det mer eller mindre krävs en 15 h-poängskurs för att man överhuvudtaget ska kunna bläddra lite i en bok? Ägnande runt 20 minuter för att hitta AvtL paragraf 3!! Vet ni var den låg? Inte under AvtL för det finns inte. Nej nej nej. Den ligger under HB (som för övrigt står för handelsbalken) under avtalslagar. Det är ju logiskt när man hittat det. Men inte när man letar, det ska jag be att få tala om!
Tänker och tänker. Skriver och deletar. Känns som om det finns massor att tömma. Lasta av här. Få det ur systemet. Skriver ett stycke, läser det för att inse att det bara är tomma ord. Helt meningslöst. Ännu tråkigare att skriva än vad det är att läsa. Deletar. Tittar ut. Suckar över de närmsta kapitlen om finansmakten, förhållandet till andra stater, rättskipning och förvaltning och så vidare. Idag skiner inte solen.
Kära sol, kom och lys, kom och värm. Ta bort det svarta och låt det ljusa flöda. Jag sätter min tiltro till dig, din bot och bättring. Kära sol, kom och lys.
The tough get going. Man blir som man umgås, eller vänner är som en familj man valt själv. Unika och speciella det är vi alla och det är fint. Men det finaste i det stora hela tycker jag är när vi hittar likheter mellan oss. Att du och jag är lika märks när du ger mig ett råd och jag känner att det är värt att följa. Att vi är lika är när du blir lugn när jag försöker lugna dig. Hade inte vi varit lika, då hade jag avfärdat ditt råd och du hade avfärdat mina lugnanden. Hade vi varit likadana hade en diskussion varit långtråkig och det fina unika med oss som bortblåst. Men det lilla gemensamma rummet, det är så jävla vackert.
När tiderna blir tuffa det är då de tuffa sätter igång. Jag och mina vänner, mina unika vänner, det är vi som är de tuffa.
Idag åker julen ut. Ett steg närmre våren. Ska bli skönt med lite mera ljus, solljus. I slutet på februari står solen så pass högt att man kan dricka kaffe i hamocken, det ser vi fram emot.
Fick en ljuside häromdagen om hur jag skulle tjäna en extra slant utan att just jobba för det. Ordet var onlinecasino. Skratta du. Jag hade en vattentät plan, notera tempus, hade. Ingen aning om tipset jag läste var så pass uråldrigt att casinon fattat grejen och slängt in en säkerhetsspärr eller om männschan bakom inte tänkte så långt. Planen är alltså inte vattentät. För att undvika fällan tar det dubbelt så lång tid att få ihop något, för det andra, finns inte garantin. Slumpen har en viss inverkan. Jag gillar inte slumpen. Har inte bestämt mig om jag ska fortsätta att spela men väldigt försiktigt. Typ, 25-50 kronor om dagen är ju bättre än 0 kr om dagen. Men slumpen blir jag ju aldrig av med. En vacker dag smyger man in för att skrapa ihop sina 25 kronor och vips så var den senaste veckans förtjänster som bortblåsta. Men då kommer ju det här omtalade spelbeteendet fram. De där pengarna var ju inte mina. Jag hade ju spelat ihop dom.. 'Anonyma spelberoende' nästa.
Jag blir lätt äcklad. Får kväljningar av slem och snor och sånt. Igår visades en video över ett barn som fann någon form av nöje av att peta på sin kräkreflex med en sked. Fyfan, säger jag. Liam och jag spelade spel på iPaden, när jag vinklar den ser jag allt kladd hans små fingrar har lämnat efter honom. Fyfan, måste kompulsivt torka rent padden innan jag kan röra. Jag kan smaka Liams glass och jag kan stoppa en godis i munnen som han hållit i, men när jag SER gajglet, då vänder det sig i magen. Till råge på allt sällskapar katten i mitt knä när jag får se en mask i hennes heiny; MAMMAAAAAAAAA..!
Jag gillart. Att det är nytt år. Nog för att 2013 gjorde sig till känna i form av förkylningen från helevetet. Men det är lugnt, i could see that one coming.. Min årliga solabstinens har gett sig till känna igen. En rackarns tur till Thailand nu i vinter hade suttit som en smäck. Jag har en gnagande känsla av att det inte är tiden som läker alla sår. Inget gör det som en redig bucket-fulla på en strand i Thailand, det är vad min magkänsla säger..
Ibland förskönar jag min blogg. Skriver de delarna som tillåter ett hyfsat läsbart inlägg, kanske till och med roligt eller hoppfullt. Detta är inte ett sådant. Detta är min sanning idag.
Mina känslor ligger på ytan. Det finns ingen skyddsbarriär. En sådan där porös barriär som släpper igenom det som är okej och håller inne det som borde eller ska sparas. Minsta motgång och mina känslor väller ut likt en översämmad flod. Vild och otämjelig. Plugget skulle igång och nätet ligger nere. Det har varit oändligt mycket strul på senaste och dataansvarig på Näs är Robert som bor i Visby och därför inte kan felsöka ordentligt. Han testar något, vi hör av oss när det inte fungerar och han får testa något nytt nästa gång han kommer förbi. Hur som. Nätet ligger nere. Jag felsöker. Jag startar om. Jag kontrollerar varenda sladdjävel. Försöker koppla datorn till mobilen. Någon jävla maxtidsgräns är tydligen nådd. Inget hjälper. Proceduren upprepas. Igen. Och igen. Känslobarometern stiger. Sen kommer explosionen. Den hjälplösa paniken. JAG ORKAR INTE MER. Jag orkar inte ens stå upp. Faller ner på knä och lipar. Skrikgråter. Hundarna kommer farande och försöker frentetiskt slicka bort tårarna och pressar sig nära intill. Som om de håller om. Tröstar. Var inte ledsen. Gråt inte mer. Förnuftet återvänder. Andningen tas under kontroll och jag reser mig upp. Efter ytterligare försök får jag igång nätet, men verklighetens svarta gap har under processen visat sig smärtsamt uppenbar.
Idag erkänner jag. Jag har gett upp mina försök att vara klok och tacksam och allt vad det heter för att det finns dom som har det värre. Jag lider. Jag har ont och jag mår dåligt. Varje dag är ett nytt slag i det till synes oändliga kriget. Vissa slag vinner jag men många förlorar jag. Men varje dag går jag dit. Till slaget och kämpar.
Känner mig inte riktigt riktig. Det är inte något som känns fel, allting känns fel. Jag har en sådan där dålig dag. En dålig vecka. En dålig månad. Lust, energi och sann glädje är inte längre bekant i mina öron. Grå. Dömd att vara och förbli grå, menlös och mittimellan. Inget piggar upp. Det ena dämpar och dess motsats likaså.
För nån vecka sen ringde en kille in till radio för att berätta om en fascination han hade. Människor som går igenom en "rough patch" (eller vad man nu säger på svenska) i livet. Dessa människor tenderar att sitta hemma och deppa över hur värdelöst allt är. Killen menade att deras chans till bättring var att ta sig ur soffan och sluta deppa. Han fascinerades av människors oförmåga att göra vad som krävdes. Jag har tänkt mycket på det för jag kände igen mig själv i sitta-hemma-och-deppa-grejen. Men jag vet inte. Jag har testat regelbundet att bryta mönstret men har hittills bara tyckt att allt känns värre efteråt. En garantisedel på avståndet till skratt.
Det är ett evigt prat om att jag är så himla stark, men jag känner mig så jävla svag. Om du tittar två gånger är jag bara oäkta och genomskinlig.
Vad det är för en jäva skitvärld vi lever i?! Det kan man undra och jag har inget svar. Tycker inte heller att nån annan verkar ha ett svar. Varför är människan konstruerad att bero på närhet, närhet och ömhet över föda. Vad är det för mening med det när allt är så skört? Någon sa att när en människa går bort sörjer ungefär 300 andra människor dennes bortgång. Det visar på att det är få förunnat ett liv utan förlust och sorg, var finns hoppet i det?? Jag tror inte på Gud, men jag hoppas och tror nog innerst inne att Sarah har det bra. Sarahs mamma citerade Mary Elisabeth Frye på svenska, det är fina rader innehållande en gnutta hopp.
Efficacy ska inte förväxlas med efficiency, det sistnämna är engelska för effektivitet. Self-efficacy är ett kognitivt begrepp som syftar till den tron en människa har till sin egen förmåga. Min har varit nertrampad i botten och jag har vetat om det. Vetskapen om att känslan att något går eller gått åt helvete kan vara vara totalt orelevant, men den känns ju äkta..! Terminens första salstenta kändes inte så illa, jag gick ut därifrån med känslan av att jag gjort det igen. Räddat min egen röv trots obeskrivlig lathet, och löjligt låg förberedelse. Det var inte så. Jag blev underkänd på den tentan, 1,5 poäng ifrån godkäntnivån. Det nederlaget krossade allt vad self-efficacy jag hade. Idag lades resultaten ut från kurs nummer två denna termin. Jag bröt ihop efter den tentan. Trodde att det var över. Jag kommer aldrig klara av mina universitetsstudier. Jag har fått ett B på den tentan. E är godkänt, A är toppbetyg, jag fick ett B. Jag är så lättad samtidigt som jag är så förfärad över min egen missbedömning att jag inte vet om jag ska skratta eller gråta. Psykologi är hemskt! Det är förfärligt att sakta samla på sig kunskap som man sedan analyserar sig själv med. Fyfaan.
