Ungdom 19-25. Jag är 26 vilket i många fall innebär att jag är vuxen. Tack du. Imorgon ska jag jobba, NY på jobbet.. hjäääääääälp! ska jag? menar du mig? Körde ut till Näs så jag inte har så långt att åka imorrn, hoppade högröd in i bilen. Jag blir så VARM när jag är nervös! Pratade högt med mig själv. Peppade, lugnade. När jag tänker blir det för mycket och jag stressar upp mig själv, men om jag pratar högt så kan jag faktiskt mer eller mindre lugna ner mig själv. Lite konstigt kanske men vad gör man inte. Ringde Emma B som lugnade ännu mer. Nemas problemas, piece of cake, lätt som en plätt. Det gick över. Blev ganska snart nervös igen, men till en mer rimlig nivå, inga svettiga vallningar eller andningsvårigheter.. Sova kommer jag nog inte göra så mycket, men det det är okej. Nervositeten lär ju sparka upp mig imorgon bitti, och tröttheten bör däcka mig trots en främmande säng på kvällen.
För övrigt är det en objuden gäst i mitt hus. Den djäevueleeen (typ en halvmeter mellan ögonen) smet över golvet och in under mattan förut när jag skulle sätta på värmen. Tog toffeln och dånade på mattan cirka 623 gånger. Lyfte misstänksamt på mattan... Så sitter det svinet inkilad mellan två golvbrädor! Vågar inte närma mig vidare med risk för eventuella utfall så I left the building. Och nu, när jag kom satt The Beast bakom toalettbordet och hånade. Dånade på med toffeln, men hen är smart och smet in i hörnet. Jag har inte tillräckligt långa verktyg som kommer åt i ett hörn. Möjligtvis är The Beast skadad, jag trodde det men nu är jag osäker föööör..... HEN ÄR BORTA!!
Jag har ett problem, jag vet. Jag är för jävla rädd för att avlägsna djävulens avkomma.
Spindlar.
Hela jag låser, varenda muskel fryser krampaktigt.
Shopping, shopping, shopping. Efter en sommar på Stora Karlsö har jag minst sagt tagit igen för förlorad tid i byxorna på en hederlig i-lands-konsument. Beställde ett par pumps från nelly. Vet inte vad jag tänkte på, var på jakt efter ett par utan platå, insåg inte att de jag klickade hem var 11,5:or. Det är för högt för mig. Insåg inte heller att de var ganska spetsiga i tån, inte för mycket så att det blir fult (enligt mig), men tillräckligt för att det ska bli lite för trångt för mina tår. Min tår (fråga mig inte varför) spretar när jag står på tå. Men i mina funderingar på om jag skulle returnera pjuxen så lyckades den lilla djävulen ROSALINDA sitta på min axel. Hon vann fallet och skorna fick bo kvar.
PROJEKT 11,5:orna:
Steg 1: Klara av att ha dom på fötterna.
Steg 2: Klara av att stå i dom.
Steg 3: Klara av att gå i dom.
Steg 4: Klara av att gå ut i dom.
Jobbar flitigt på steg 1. Om jag tränar duktigt kan vi nog se dom svira omkring på stan runt oktober 2014..!
Hade en sån fruktansvärt bra tanke nu när jag var ute och gick med hunden. En sådan där självupplysande idé. En sån som man tänker att det där får jag ta och skriva på bloggen så att jag aldrig glömmer. Så att jag kan gå tillbaka och läsa och påminna mig om insynen i mig själv. Men sen skriver jag, läser, analyserar, reflekterar och ångrar mig. Det var nog inte jag ändå, det var inte den jag är, och inte heller den jag vill vara. Ibland måste man tänka både en och två gånger. Kanske till och med tre..
Igår gick Kristian Gidlund bort. Gidlund gjorde det. Det som samhället så ihärdigt och envetet motarbetar dagligen, varje timme, varje minut. Han bröt sig in. Han berörde. Nyhetsinslagen om världens misär flimrar förbi, massan skjuter bort. Vill inte veta, vill inte tänka, det skulle krossa individen att släppa in all ondska. Men Gidlund slank in bland svenskarna. Gled in med sin berättelse, med sin vardag, med sin parasit. Idag sörjer Sverige, en hel nation, idag sörjer vi Kristian Gidlund.
Att presentera sig, säga: Hej, jag läser till beteendevetare... Och få svaret: Ja just det! Jag behöver en beteendevetare. Det är så jävla befriande så jag kan inte sluta studsa, upp och ner fram och tillbaka. Mina kursare vet precis vad jag menar i det här läget. Att bli ifrågasatt vad det i hela friden är man blir egentligen. Ja, men vad kan du jobba med? Att på ett fint sätt utan att det blir en roman försöka beskriva att the sky is the limit i stora drag. Att det är vad det låter som, och att förvirringen orsakas av bredden inte relevansen.
Annika hade en lång predikan för mig och Emma i Härnösand förra veckan. Vi pimplade lite vin och jag och Emma råkade avslöja vår innersta oro om att vi inte hade någon tillhörighet på arbetsmarknaden. Annika råkade brusa upp fast på ett omtänksamt vis. NEJ, sluta tryck ner er själva och er kompetens. Oavsett vad ni känner er redo för att utföra på en arbetsplats på egen hand är ni otroligt värdefulla. Ni sitter på 180 HÖGSKOLEPOÄNG! En KANDIDATEXAMEN, en PROGRAMSTÄMPEL! Ni kan! Och det ni inte kan det lär ni er. Alla behöver en upplärning på ett nytt jobb. Alla.
Annikas ord har dånat i mitt huvud under tiden som jag funderat på min VFU, hur jag måste framhålla att det här är en bra deal för Dom. Att Jag kan göra nytta för Dom under min tid i deras organisation.
Jag är inte längre spiggens motsvarighet bland fiskarna på arbetsmarknaden. Jag har kompetens, jag har en utbildning, en universitetsutbildning. Ja, eller snart har jag det...
Så nu du, framtiden, nu kommer jag. Idylliskt springer jag emot dig. Framåt. På en äng. I slowmotion. Glansigt hår med felfritt fall studsar på mina axlar. Fast jag ser ju professionell ut. Solen värmer... Ja ni fattar ;)
Idol är inte vad det en gång var.. Regnet kom. Helt okej. Har kallat solen för skräckboll den senaste månaden. Jag känner inte så för solen i vanliga fall, men huvudvärk och sömnbrist har varit mitt andra namn och då känns skräckbollens bländande ljus som fasan själv. Skallvärken börjar dock släppa och sömnbristen likaså, så det är ju bra!
I helgen dog min allroundknapp. Den fastnade så röstkommandot hoppade igång hela tiden. I söndags när jag vaknade var den bara död. Ibland tar telefonen en skärmdump när jag använder lås-knappen så den får väl kontakt lite sporadiskt men inte på mitt initiativ. Min kamerarulle är ju verkligen berikad!
Varför har jag telefonskräck? Tycker aldrig jag vänjer mig! Inte när jag måste vara jag. Att svara på en jobbtelefon är då inget problem, men att vara bara Jessica är som att... ..TA PÅ EN SPINDEL! Känn på den du. Får hoppas att jag vaknar med nyfunnen styrka imorrn när Telefonsamtalet måste ske..
Torsdag vecka 37. Om 20 min går min buss mot Stockholm efter en campusvecka i Härnösand. Det är nästan 1 och ett halvt år sedan jag var här sist så det var lite sådär halvpirrigt som det var i början. Bara jag klev av bussen sköljdes jag av lättnad. JAG HITTAR JU HÄR! Bodde på ett nytt vandrarhem men jag HITTAR ju här så vad gjorde det? Jag har skrattat så tårarna sprutat, jag har processat information och blivit förberedd på det som komma skall. Ja Gud bevars NU kan terminen börja..
Hemma. Idag var det back to reality. Kaos, dels på grund av mina alldeles för höga ambitioner. Efter en trög morgon följd av en katastrof-timme lade jag ner. Tog en promenad, packade ihop och åkte hem till bogegatan, jag och Mio. Bokade en tvättid, somnade på soffan. Tvättade, handlade, packade upp. Nu ligger vi i varsin soffa. Hunden sover, jag ser film. Terminen får börja imorgon istället.
Nu har det snart gått dryga 3 månader av jobb, de lediga dagarna har fyllts med sömn och någon fylla hit eller dit. Jag börjar känna mig lite korkad. Det har varit dåligt med hjärnstimulans. Vokabuläret låser sig och jag har egentligen inte koll på nåt.
Jag har tröttnat på friggan hemma hos MoP, men så menlöst hemma utan Mio. 4 st på-perioder kvar sen tar jag hunden och bänkar mig på bogegatan. Ljuva vinterhalvår, kom bah, kom bah!
Smutsinlägget hade faktiskt ett innehåll, trot eller ej. Av någon orsak kom det inte med. Om jag pallade att skriva om det när jag upptäckte bristen, negativt!
Jag är trött nu. Dygnen springer iväg samtidigt som de släpar sig fram. Det mesta är roligt, men tempot är för högt för min arma kropp. När jag är ledig ett par dagar utan planer händer samma sak varje gång. Jag sover. Det är förfärligt. Forskare säger att det inte finns något som att sova ikapp, men jag är ju så trött. Det känns förjävligt men när jag sömndrucket vaknar till och tittar på klockan ekar samma tanke i mitt huvud. "Jag vill aldrig mer vara vaken, det är bara ren och skär smärta". Kroppen värker för varje steg och rörelse, huvudet känns segt och tjockt, jag ska bara blunda lite till. En timme till passerar i sovande tillstånd. Imorgon går jag på igen och jag har inte gjort något vettigt, fy fan.
Maja Ivarsson:
I detta livet måste du bestämma själv. Här finns ingen som kan ta dina beslut. Ingen annan kan ta din glädje, eller ta dina konsekvenser. Det är bara du, du, du och ingen annan som är dig själv skyldig att försöka leva livet på ditt sätt.
Har just skickat en laboration och en tentamen för bedömning. Sista tentamen i sista kursen på sista terminen av läsåret. Det blev inte bra. Jag skäms rent ut sagt för det jag just skickade in men tänkte det var bättre än att inte skicka in något alls. Godkänt tror jag inte att det blir. Men det här är mitt försvarstal. I höstas när läsåret drog igång var jag inte alls motiverad. Inte det minsta. Självdisciplin är inte riktigt min grej med det här läsåret gick jag in med motvind och uppförsbacke kändes det som. Till saken hör är att det inte blev bättre i takt med terminen. Vinden tilltog och blev storm, uppförsbacken växte till f-ing Mount Everest eller nåt. Men jag tuggade på så gott jag kunde. Ja, mina betyg och resultat bekräftar mina motgångar, de är inte sopdåliga men jag ÄR egentligen bättre. Jag tänker inte gräva ner mig för vad som hände de här sista veckorna, jag tänker klappa mig själv på axeln för att den sammantagna skadan faktiskt inte blev värre än så här. Jag kanske får klura på en omtenta under sommaren, må så vara. Jag har kursare med flera omtentor att klura på under sommaren. Kursare som inte alls beabetat en jävla livskris under läsåret som gått. Jag är stark. Jag är stark för att jag vågar. Jag vågar vara arg. Jag vågar vara ledsen. JAG VÅGAR VARA GLAD.
Satan. Den onde. Den fule. Lucifer. Djävulen. Svinet. Idioten. Aldrig har nerslaget på tangenterna varit så kraftfullt. Imbicillen. Tsunamin. Voldemort. Djävulen. När bara två alternativ är rimliga. När det ena är lika med Djävulen. När det andra är lika med Satan. När det ena är lika med Cancer. När det andra är lika med en annan form av Cancer. När det ena är lika med undergång. När det andra är lika med domedag. Altruism är osanning, lögn, ett påhitt, eller åtminstone jävligt, jävla sällsynt! Typ utrotningshotat. Far åt helvete.
I helgen konstaterade jag att det råder skobrist i min garderob. Ska jag iväg en kväll som troligtvis kommer vara en lång kväll med risk för promenad hem då jag har en tendens att ALLTID vara för snål för taxi när man bara ska hem. Ingen brådska liksom.. Då vill jag ha skor som:
1. Är bekväma att gå i.
2. Passar någorlunda till övriga kroppstäckande textilier.
3. Har någon form av klack. (Benen är stabbiga nog som det är, en klack skadar inte. Det är även en fördel att inte bli förbisedd av vänner och bekanta för att man är en decimeter under deras synfält).
I min garderob fanns tre par skor som lyckades ta sig förbi mina kriterier. Två par gick bort för att de var för "vintriga". Det tredje paret som jag då valde är chockrosa, jag fick alltså anpassa övriga kroppstäckande textilier efter mitt enda par skor som kändes lämpliga för en somrig kväll i Visby. Så nu surfar jag runt så jag kan bli av med den skatteåtbäring som inom en snar framtid ramlar in på kontot. Nu till mitt problem. Jag har hittat två par som jag känner att jag typ vill döda för. Båda är svindyra, i alla fall om man frågar mig.
Det här är mina fejjvss! De är nedsatta 20 % men fortfarande toooooookdyra.
De här hittades när jag desperat försökte komma under 1000-lappen efter mitt fall för de på den övre bilden.
Men hajjar ni eller? Båda är med all säkerhet bekväma, det kan inte bli obekvämt med kilklack och fast rem runt ankeln. Båda är somriga och finfina men kan matchas till sopsäck i valfri färg. Ska jag? Vafan ska man ha pengar till? Och ska jag ta de jag älskar, eller spara ett par hundralappar och köra på de svarta?
NOTE TO SELF: Kolla skopunkten och dinsko innan du gör något överhuvudtaget!!
Ännu en dag har jag lyckats få att gå utan att ens öppna böckerna. Det är inte så att jag latat mig fram, jag har fått massor gjort, men inget studierelaterat. Jag är ju faktiskt så pass begåvad att jag har lyckats jobba bort lite men mestadels bara njutit av vädret rakt igenom maj månad. Detta har jag gjort så till den milda grad att jag nu, med vissa marginaler, ska genomföra en 5veckorskurs på ungefär 3 dagar. Asså jag är ju bara för sköööön assååå!
Nej jag är inget Eurovision/melodifestivalen-fan, MEEEN min mamma lever för't, så mer eller mindre uppdaterad är jag alltid.. Hur som, Danmark vann. När vann vi senast, innan Loreen 2012? 1999 med Charlotte Nilsson, alltså var Sverige värdland 2000, vilka vann då? Olsen Brothers för Danmark, slump eller konspiration?! Va?!
Vidare till svt:s reporter live från Köpenhamn. Vad säger ni frågar hon på danska till ett par locals. De berättar att det är omvälvande, obeskrivligt och framförallt oväntat. De upprepar att det var oväntat (till saken hör att jag uppfattar detta och jag är makalöst dålig på att förstå danska). Reportern ställer nästa fråga; Var det väntat?
HAHAHAHAHAH! Pinligt, som jag skulle tippa att det heter på danska.. Om du är SÅ dålig på språket ställ inte dina intervjufrågor på det, resultatet blir lätt en totalt onåbar ribba, så du vet.
Om man skulle ta och söka som nöjesjournalist på svt och lägga ner det här med betvet..
För ett tag sedan bad jag Johanna om tips på bra serier, hon tipsade om diverse vampyrserier. Jag tog hennes råd och tittade. Den fiktiva bilden av vad en vampyr är skiljer lite men inte mycket emellan de olika produktionerna som hittills skapats. Det diskuteras ganska genomgående om en mänsklighet. En vampyr är inte mänsklig, men besitter ändå en form av mänsklighet. I VPD vinklas den mer eller mindre som en knapp som kan slås på av vampyren själv. Vampyrerna tenderar då att stänga av mänskligheten och därmed känslorna när känslorna blir för svåra att hantera. Ett överflöd av skuld eller sorg till exempel. Det där är så makalöst bekant för mig, även om det inte är lika markant så tror jag att människor gör så. Jag gör nog så i den mån jag förmågar. När man bara inte orkar längre, då slår man bort det, tar det inte till sig. När sedan vampyren slår på sin mänsklighet igen, inser de att det bara var en form av fusk. Känslorna finns kvar och är många gånger värre för allt som blivit fel när mänsklighet och känslor inte var med i bilden. Den inspirationen känns som tagen ur människor och psykologisk forskning. En vampyr är summan av det bästa och det värsta i människan.
Började googla "kört fast...", lustigt nog var googles första förslag: kört fast i livet. Tryckte enter. Texter och artiklar om stress andra relaterade onda ting i dagens samhälle. Vardagliga saker som orsakar männsikor ont. Såg en dokumentär för någon vecka sedan, fyra kvinnor, en som hade "allt": man, barn och karriär. De andra tre hade valt bort en komponent. Det hela spelade på lyckan och vilken roll de tre komponenterna har i den. Det var fint. Jag tror normen stressar många, den stressar mig, skönt att få en insyn i icke-normen.
Men jag, jag har kört fast här, på jejms.blogg.se. Att publicera några rader var riktigt terpeutiskt för några månader sedan. Nu är det läskigt. Checkar ut lite från mitt inre. Bara ett tag. Tänker att jag bara ska vara. Sen kan jag checka in och titta efter förändringar.
